Nu har det varit flera veckor i rad på landet. Pinnar har farit åt alla håll, alldeles själv plockat blåbär - och även vildhallon och smultron - smaskens! Grävandet har legat lite lågt.... folk i familjen klagar när man försöker gräva sig myshål på gräsmattan, i alla fall när de precis lagt nya gräsfrön på plats... ;-)
Det är ont om kompisar på 4 ben på landsbygden. Hundrastgårdar, där man annars kan träffa lite coola vovvar, det finns inte i hela länet. Stockholm är verkligen en förebild för hundar som vill och kan umgås. Hur gör alla andra som bor utsocknes egentligen?? Bara få trava förbi i koppel känns ju hyfsat otillfredställande för en social 2-årig staffekille. Nog kan man springa fritt kring stugan, men det hjälper ju knappast ens sociala liv.
Vad har annars hänt i de småländska skogarna? Jo, folk tror jag åt en kopparorm eller groda (de såg aldrig vad jag tuggade i mig, bara att jag var en duktig jägare som fick fatt i det lilla kräldjuret och skakade honom i munnen tills han gick å svälja! Eller, vissa tyckte kanske inte att jag var så duktig, men det vet ju jag att jag var :-) Men sen kräktes jag upp en massa lödder länge efteråt, det var kanske inte riktigt lika fräscht. Det slutade liksom aldrig löddra, ens när jag inte kräktes. Det var som att ha skurat hela munnen och magen med Yes diskmedel. L-Ö-D-D-E-R!! Hussa fick torka bort med papper för det var alldeles smetigt. Yäck. Inte ens jag själv tyckte det var så mysigt. Kände mig nog lite ynklig där, ett tag....
Några tomt-rymningar lyckades jag pricka in! Jag hittar ju tillbaka, brukar ju till och med komma när husse eller hussa ropar eller visslar på mig. Men guuud vad spännande det är i skogen! Och man kan springa såååå fort och hur långt som helst!! Men jag gick nog ner mig i gyttja en dag. Husse och hussa ropade på mig jättelänge, men jag var långt borta och trasslade till det för mig... Men, till slut, kom jag hem. Lite trasig i tassen..... gjorde ondare och ondare efter ett tag. Först var det ingen som såg att jag gjort illa mig, jag var ju rätt lerig, kan man väl erkänna... Men jag haltade och hussa tittade på tassen sååå försiktigt. Jag hade skurit upp en del av "trampdynan" eller vad man ska kalla det, uppe på sporren. Vänster tass. Det glipade en del och så. Blödde lite, men vad sjutton. Man är ju staffe, tuffare än de flesta! Gnäller inte över spilld mjölk direkt (den slurpar jag i mig om jag får chansen, hi, hi). Men dagen efter blev det än värre. Hoppade och lekte på tomten, landade lite tokigt PRECIS på den trasiga sporren. ATTANS vad ont det gjorde!! Och jag hade publik! Vi hade fikagäster å allt. Pinigt värre, jag som ville visa hur cool jag var....
Hussa hade lyckats ta hem (till stan) alla hundvårdsattiraljer, så hon hade stora problem med att plåstra om när det började blöda. Knepigt ställe såret satt på. Hon hittade packtejp och kompresser. Jä rajt. Det där kunde man ju nafsa bort i ett nafs, smack, smack! Framför allt satt det inte någe bra över själva sporren, det var inget som ville sitta över den lilla "kullen" liksom.
Dagen efter "olyckan" lyckades husse åka förbi lokala distriktsveterinären, som faktiskt bara ligger 10 minuter bort, vid centrum. Vi fick en tid till dan efter, på tisdagen. Inte fick man äta eller dricka nåt på morgonen inför besöket hos doktorn. Hon var snäll men sa att huden, den tjocka svarta ytan, hade hunnit "dö", typ vävnadsdöd, så de blev tvungna att ta bort toppen på den tån, eller vad man ska säga. Så då skulle de söva ner mig!! Zzzzzzz............. Veterinären sa att hon skulle gå ut från rummet efter att sprutan givits, så jag skulle bli lugn (jag var kanske lite småbusig) och att det kunde ta ett tag innan jag somnade. Eller hur?!? Det tog 8 sekunder, typ, efter att hon stängt dörren, tills jag kroknade i bakbenen och blev alldeles vinglig. Sen var det snark, snark, snark... De knipsade av, gav lite mera sprutor, mot infektion och antibiotika och allt. Sen fick man en "pigga-på-sig-spruta". Sen var man vid god vigör igen. Eller, ja, jag ska erkänna, jag var lite orkeslös och småtrött, efteråt. Men det var inte för att jag inte är stark och tuff!! Det var den dära sprutans fel!! Jag är inte den som sover i sällskap med folk som vill umgås med mig, inte! Nerdrogad, det var vad man blev. Vad sägs om det! Ingen frågar mig om jag vill sova hela dan och inte orka busa eller ens käka godis... Kul sommardag, du!
Sen fick jag, istället för dum-struten man får annars när man opererat sig, en fin blå sailor-boy-ring runt halsen! Och stiligt rött bandagetejp runt ankeln, tufft!! (Ååååh, alla tyckte det var "gulligt" - TUFFT! det var det!!)
Brum-brum, hem till stugan, via hundaffären i Västervik, och ta det lugnt inne.... Blä, trist!
Ja, ja, jag berättar mer en annan dag.
Nu ska jag sova!! (hemma i stan)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar