Vår hund kan hitta bilen!

Det här är något jag har hoppats på ;-) :-D

Vi var ute på en av våra sedvanliga, sena, kvällspromenader. Vi tog en sväng in på en "ny" gata som i alla fall inte jag har upptäckt till fullo tidigare. Merlyn var glad och uppsluppen hela rundan. Kissar överallt, förstås. "Man e väl kille!"

Till saken hör att han har varit sjuk hela dagen! Han har spytt som en (staffe-)gris och det har sprutat ur bägge ändar. Spytt har han gjort hemma, inne (tack, hygglo!) men diarrén kom ute. Och jag måste säga, han har varit sååååå duktig!! Det var ju inte så att jag fattade direkt vad som pågick. Först spydde han vid halv fem, fem imorse. Trött som få, Merlyn står och gnäller vid sovrumsdörren, eller piper snarare. Som en pytte-pytte-liten skogsmus. Jag trodde att han ville ut i hallen för att det kanske hade kommit hem någon nattsuddare. Så jag fick husse att sträcka ut armen och öppna sovrumsdörren i sömnen :-)

Sen hör jag hur han piper igen. Ljudet är så "pipigt" att det nästan är svårt att upptäcka för våra människoöron. Framförallt trötta och sovande människoören... Än en gång tolkade jag det som längtan efter familjens nattsuddare. Jag trodde att han ville in till min dotters sovrum eller att han hade hört någon av dem i porten. Så jag ignorerade "Pipen". Sen hör jag. Hulkandet. Om och om igen. Jag famlar upp, toknaken, i hopp om att ingen nattsuddare (dvs min dotter eller hennes pojkvän) verkligen var hemma. Då ser jag kräkset. Massor med kräks, i hallen, i stora "mathögar". Just då stod han precis vid dörren och hulkade en (förmodade jag) tredje gång. Panik! Eller, ja, panik är väl lite att ta i. Jag var alldeles för sömndrucken för att lyckas uppnå en sådan typ av urgrundskänsla. Men jag lyckades i alla fall fara runt och försöka torka upp och rädda det som räddas kan. Fortfarande jättenaken. (hade dragit en slutsats om att ingen nattsuddare hade dykt upp över huvud taget).

Snygg man är då! Blek som månen, stor som ett hus, med hängmage, guppande tuttar och halvkrypandes på golvet torkandes spyor. Och samtidigt försöka få Merlyn att inte få fatt i mina bröstvårtor som tydligen är oerhört fascinerande... Tur ingen såg en, inte ens sambon, tack och lov. Såna syner skulle vara helt okej för skilsmässohandlingar att börja fara och flyga omkring en :-)

Ja, ja, tillbaka till promenaden.
Han har alltså inte fått så mycket att äta under dagen. Och i första delen så var det nog inget läga att försöka ta fram någon mat, han fick inte behålla någonting. Men framåt kvällskvisten kunde vi i alla fall pilla i oss lite ris. Smaskens! Men det är ju ingen mat för en "växande karl", direkt. Men han verkade må rätt bra ändå. Klockan var väl kanske halv elva på kvällen. Till slut närmar vi oss gatan där bilen står parkerad. Vi parkerar ju på gatan här hemma. Det påminner lite om i city, hur det ser ut här i krokarna. Och nära på samma parkeringskaos mellan varven :-D

När vi står på trottoaren på andra sidan gatan, mitt emot bilen, så sa jag som vanligt: "Stanna!" och "Sitt!" (Jag gör alltid det innan vi går över gator. Måste lära honom att inte springa rätt ut i gatan, med tanke på trafiken. Så det här är ett sätt, inspirerad av hur en av de som bor i vårt hus, gör med sin lite äldre tik.)
Helt plötsligt så finner jag mig själv få nya idéer när jag står där. Jag har provat förut, men inte "tränat" seriöst på just detta "bilmoment".
Men jag sa: "Merlyn, var är bilen? Leta!"
Han tittade på mig en stund, sen går han försiktigt (för att vara honom, på en gata) tvärsöver gatan, i spikrak riktning, rätt på bilen och stannar där! Jag blir ju alldeles förtjust och tjatar om hur duktig han är. Sen försöker jag gå runt bilen med honom, för att vi skulle upp på trottoaren och gå vidare. Han tyckte det var mycket märkligt, tittade på mig och dröjde sig kvar vid bilen, som om han tyckte att jag inte riktigt förstått att han faktiskt hade hittat bilen. :-)
Jag fortsatte att berömma, försökte få honom att gå med mig. Han sätter sig bakom bilen, vid bakluckan, och tittar uppfodrande på mig som om: "Men öppna då, så jag kan hoppa in i min bilbur!"  Än en gång försöker jag övertyga honom att vi ska gå vidare, trots att han varit jätteduktig. Till slut får jag med honom upp på trottoaren, till bilens passagerarsida. Då ställer han sig där vid främre dörren, dröjer sig kvar, ställer sig till slut på sina två snygga bakben, upp med framtassarna mot dörren, vid fönsterkanten, och tittar in i bilens framsäte. Det såg ut som om han liksom ville visa, och dubbelkolla själv, att det faktiskt var våran bil! Så himla rolig kille!!

Till slut så kände jag att jag måste belöna honom, för lyckat uppdrag. Så jag hade under tiden lyckats prångla upp en liten fjärdedels bit av en intorkad Frolic i jackfickan. Den tog han glatt och "mammahjärtat" i mig fick dåligt samvete med tanke på att han varit magsjuk hela dagen och inte borde äta något så svårsmält... och stenhårt... mitt i risdieten... Men han var glad, lycklig och stolt och följde glatt med vidare hemåt!!

Han e en rolig kille!
Kan rapportera att han hittills inte spytt eller någonting liknande mer ikväll. Han har fått ytterligare en omgång ris, som han gladeligen pillade i sig. Lite svårt att få upp de sista kornen, de fastnar ju så lätt i skålen.

Håller tummarna för att alla tarmar och magar och grejer funkar imorgon!

notis: "Var är xxxx?" och "Leta!" är sånt vi gör hela tiden. Med leksaker och andra namnnämnda grejer. Men det här var första gången som "bilen" och "Leta!" fungerade ihop. Något så diffust som en bil, och inte en leksak som luktar Merlyn-slem eller en leksak fylld med godisar, eller godisbitar gömda i lägenheten eller ute på promenaden. Diffust och lyckat!!

Leta fjäril, Leta snigel, Leta brandpost, Var är Peter? Leta! är några exempel.