Jagar med ljus och lykta efter staffe-träffar!

Just nu är jag jättesugen på att verkligen komma med på staffe-promenader eller andra aktiviteter. Men jag måste erkänna att jag är fullkomligt vils' när det gäller att hitta infon. Är det bara personlig inbjudan som gäller, eller? ;-D Jag har sökt på staffinfo, på ssbtk och facebook och gud vet allt. Jag VET att det finns aktiviteter men jag HITTAR INGET SKRIVET PÅ NÄTET. Och själv har jag ju minne som en guldfisk och har extremt dåligt lokalsinne så jag måste verkligen dubbelkolla upp allting 10 ggr innan jag gör saker. Men det förutsätter ju nästan att det finns nåt att kolla upp!!

Tips med länkar eller kontaktpersoner mottages tacksamt.
Vi bor ju i närförort till Stockholm på södra sidan. Har ju visserligen bil, men det vore ju kul att hitta nåt som inte ligger absolut toklångt bort. Och där man kan säkerställa huruvida aktiviteten verkligen blir av vissa gånger. (Jag vet att det ställs in mellan varven pga regn odyl...) Jag har inget emot lite taskigt väder, bara det känns rätt i övrigt.

Ringträning verkar också finnas en del. Ryktesvägen. Hittar fortfarande inget skrivet som man kan ta del av. Det suger verkligen... Vill vara säker på att man är på rätt ställe vid rätt tillfälle.

Staffe längtar efter andra staffar!!

Sommar på staffe-landet

Nu har det varit flera veckor i rad på landet. Pinnar har farit åt alla håll, alldeles själv plockat blåbär - och även vildhallon och smultron - smaskens! Grävandet har legat lite lågt.... folk i familjen klagar när man försöker gräva sig myshål på gräsmattan, i alla fall när de precis lagt nya gräsfrön på plats... ;-)

Det är ont om kompisar på 4 ben på landsbygden. Hundrastgårdar, där man annars kan träffa lite coola vovvar, det finns inte i hela länet. Stockholm är verkligen en förebild för hundar som vill och kan umgås. Hur gör alla andra som bor utsocknes egentligen?? Bara få trava förbi i koppel känns ju hyfsat otillfredställande för en social 2-årig staffekille. Nog kan man springa fritt kring stugan, men det hjälper ju knappast ens sociala liv.

Vad har annars hänt i de småländska skogarna? Jo, folk tror jag åt en kopparorm eller groda (de såg aldrig vad jag tuggade i mig, bara att jag var en duktig jägare som fick fatt i det lilla kräldjuret och skakade honom i munnen tills han gick å svälja! Eller, vissa tyckte kanske inte att jag var så duktig, men det vet ju jag att jag var :-) Men sen kräktes jag upp en massa lödder länge efteråt, det var kanske inte riktigt lika fräscht. Det slutade liksom aldrig löddra, ens när jag inte kräktes. Det var som att ha skurat hela munnen och magen med Yes diskmedel. L-Ö-D-D-E-R!! Hussa fick torka bort med papper för det var alldeles smetigt. Yäck. Inte ens jag själv tyckte det var så mysigt. Kände mig nog lite ynklig där, ett tag....

Några tomt-rymningar lyckades jag pricka in! Jag hittar ju tillbaka, brukar ju till och med komma när husse eller hussa ropar eller visslar på mig. Men guuud vad spännande det är i skogen! Och man kan springa såååå fort och hur långt som helst!! Men jag gick nog ner mig i gyttja en dag. Husse och hussa ropade på mig jättelänge, men jag var långt borta och trasslade till det för mig... Men, till slut, kom jag  hem. Lite trasig i tassen..... gjorde ondare och ondare efter ett tag. Först var det ingen som såg att jag gjort illa mig, jag var ju rätt lerig, kan man väl erkänna... Men jag haltade och hussa tittade på tassen sååå försiktigt. Jag hade skurit upp en del av "trampdynan" eller vad man ska kalla det, uppe på sporren. Vänster tass. Det glipade en del och så. Blödde lite, men vad sjutton. Man är ju staffe, tuffare än de flesta! Gnäller inte över spilld mjölk direkt (den slurpar jag i mig om jag får chansen, hi, hi). Men dagen efter blev det än värre. Hoppade och lekte på tomten, landade lite tokigt PRECIS på den trasiga sporren. ATTANS vad ont det gjorde!! Och jag hade publik! Vi hade fikagäster å allt. Pinigt värre, jag som ville visa hur cool jag var....

Hussa hade lyckats ta hem (till stan) alla hundvårdsattiraljer, så hon hade stora problem med att plåstra om när det började blöda. Knepigt ställe såret satt på. Hon hittade packtejp och kompresser. Jä rajt. Det där kunde man ju nafsa bort i ett nafs, smack, smack! Framför allt satt det inte någe bra över själva sporren, det var inget som ville sitta över den lilla "kullen" liksom.

Dagen efter "olyckan" lyckades husse åka förbi lokala distriktsveterinären, som faktiskt bara ligger 10 minuter bort, vid centrum. Vi fick en tid till dan efter, på tisdagen. Inte fick man äta eller dricka nåt på morgonen inför besöket hos doktorn. Hon var snäll men sa att huden, den tjocka svarta ytan, hade hunnit "dö", typ vävnadsdöd, så de blev tvungna att ta bort toppen på den tån, eller vad man ska säga. Så då skulle de söva ner mig!! Zzzzzzz............. Veterinären sa att hon skulle gå ut från rummet efter att sprutan givits, så jag skulle bli lugn (jag var kanske lite småbusig) och att det kunde ta ett tag innan jag somnade. Eller hur?!? Det tog 8 sekunder, typ, efter att hon stängt dörren, tills jag kroknade i bakbenen och blev alldeles vinglig. Sen var det snark, snark, snark... De knipsade av, gav lite mera sprutor, mot infektion och antibiotika och allt. Sen fick man en "pigga-på-sig-spruta". Sen var man vid god vigör igen. Eller, ja, jag ska erkänna, jag var lite orkeslös och småtrött, efteråt. Men det var inte för att jag inte är stark och tuff!! Det var den dära sprutans fel!! Jag är inte den som sover i sällskap med folk som vill umgås med mig, inte! Nerdrogad, det var vad man blev. Vad sägs om det! Ingen frågar mig om jag vill sova hela dan och inte orka busa eller ens käka godis... Kul sommardag, du!

Sen fick jag, istället för dum-struten man får annars när man opererat sig, en fin blå sailor-boy-ring runt halsen! Och stiligt rött bandagetejp runt ankeln, tufft!! (Ååååh, alla tyckte det var "gulligt" - TUFFT! det var det!!)

Brum-brum, hem till stugan, via hundaffären i Västervik, och ta det lugnt inne.... Blä, trist!

Ja, ja, jag berättar mer en annan dag.
Nu ska jag sova!! (hemma i stan)

Merlyn hjärtat!!

Hittade just den här bilden på datorn vår ljuvliga raring!
Kan man vara vackrare än så här?!? (Klicka på bilden så får ni upp en förstoring)

Merlyn har så fint uttryck!!

Bilden är tagen i början på april i år (2012), av husse, mästerfotografen <3
Merlyn är då nästan 21 månader, dvs 3 månader innan han fyller 2 år.

Min lilla killerill...

World peace

Under min tid i cyberspace i veckan så har jag varit inne och uppdaterat mig lite på SKK's (ganska) nya sajt/utformning. Jag tycker att den verkar helt okej, med bra strukturerad information. Men det brukar ta en del användningstid innan man hittar lite anmärkningar kring handhavande eller infon, så jag ska väl inte "ropa hej" ännu :-)

Efter att ha jobbat en del med webb och varit intresserad av hur utformning och hanterbarheten är för slutanvändaren så är det ju alltid lite intressant att granska resultatet. Men det är kul att de satsar på det, jag giller det. Det behövs. Både för hundägare och resten av samhället som söker information av olika anledningar. Och för nya valpköpare!

Jag minns hur hopplöst det var för 2 år sen, när vi satt och skulle försöka få en samlad bild av uppfödare och regler och raser och gud vet allt. Det var verkligen ingen lek! Men den biten har jag inte tittat närmare på just nu, hos SKK, så jag kan inte svara på hur det har blivit. Men det har verkligen behövts en gemensam samlingsplats för att styra upp kontakterna mellan valpköpare och säljare. Det är en djungel, delvis med oseriösa, men även med många seriösa uppfödare som helt enkelt bara är kassa på informationsbiten och marknadsföringen.

Det är en liten sluten värld ibland, hundvärlden, motsvarande uttrycket "klubben för inbördes beundran", där man resonerar att de som vet vad de vill ha, hittar oss ändå, annars har de inte här att göra. Och det är ju faktiskt inte hela sanningen i vårt avlånga land. "Finns man inte på internet så finns man inte alls", heter det ju i andra sammanhang och det ligger en del i det, vad man än tycker om det. Man sitter ju knappast och läser annonser i hundtidningar såsom Hundsport, när man ska skaffa hund. Eftersom det förutsätter att man är betalande medlem i SKK eller liknande för andra tidningar/rasklubbar. Och man blir ju knappast medlem nåt år innan man ens har skaffat sig någon hund, eller? Det säger liksom emot sig själv. Även fd hundägare, som har haft ett uppehåll, är ju inte inne i branschen och med i matchen, och är betalande medlemmar och har alla aktuella kontakter som gäller för stunden.

Det är en satans massa jobb att sätta sig in i allt, även om man endast ser på hur man ska skaffa sig en överblick, som är korrekt och seriös. Jag tror jag satt dygnet runt under en period. Drömde om uppfödare och stamtavlor och regler och valpdatum och kullar till förbannelse på nätterna. Sen blandar man ihop saker och får göra om arbetet för att ens kunna föra vidare infon till sambon, för att ens kunna diskutera det hela. Och då satt han ändå på sin ända och gjorde samma hästjobb vad det gäller informationssökning och försökte skaffa sig en egen bild! Puh!

Ja, ja, nu har jag avvikit från det jag skulle komma fram till.

SKK har bland annat lagt ut ett antal artiklar från deras tidning Hundsport Special.
Det är en lite mer djuppenetrerande tidning som vänder sig till "fackfolk", typ uppfödare o dyl, där man dels skriver mycket om avel och regler, men tar också upp en mängd andra coola ämnen. Här fick man då chans att läsa ett par av de artiklar som de publicerat i denna spännande tidning, som i vanliga fall inte är till för oss alla... Men jag skulle vilja hjälpa till att sprida en av dessa artiklar, som är intressant för att den berör oss alla. Så grymt bra skriven!

Artikeln kallas "Konsten att hålla sams" och är skriven av Anna-Lena Undén. Den handlar i grund och botten om demokrati och folkstyre, även fall den i detta fall har sitt ursprung i hur det fungerar inom olika rasklubbar o dyl. Varför vi behöver engagera oss och lära oss att kompromissa och inte bara rycka in när man tycker att något inte fungerar och bara kasta skit på de som styr, utan att själva ta ansvar för vår egen roll. Artikeln är grym!! (grym - dvs skitbra). Jag länkar till artikeln [pdf] och hoppas att SKK aldrig tar bort den, utan att den sprids för vinden i hela vårt avlånga samhälle, till stora som små, till röda som blåa, till fattiga och rika.

Märk väl, jag tar inte ställning för det enskilda exemplet hon tar upp. Jag har ingen kännedom om den klubben som avses. Men jag tycker att principen, som hela artikeln går ut på, och beskrivningen om syftet med vår samtida syn på demokrati och hur man lär sig att samverka är mycket intressant.

Lev väl och var försiktiga med smutskastandet
du har rätt att bli arg och upprörd,
men du har också en skyldighet att själv vara nyanserad,
inte kasta sten i glashus,
och ha en tolerans gentemot dina medmänniskor.

"World peace"

Internet är återfunnen!

Jag (hussa) sitter inte mycket och häckar vid datorn nu för tiden. Det är mest som ett aktivt beslut, att inte använda datorn. Jag blir sittandes i flera timmar och förlorar mig i cyberrymden och glömmer av tiden helt. Men, ibland får man en svacka :-) och åker dit i ett obevakat ögonblick ;-)
Min kära sambo (husse) är utflugen ur landet på kurs på andra kontinenter. Helt plötsligt sitter man mol allena på kvällen och då får man syn på den där värmande, surrande laptopen, som ligger där och lockar med allt, såsom bildredigering, internetshopping,  skriverier, nyhetsläsning och ingrottande i spännande ämnen. Ett mer eller mindre aktivt beslut, okej, jag drogar ner mig i internetberoendet de här dagarna. Om inte annat för att slippa bli knäpp av tystnaden här hemma.

Tack och lov är ju vovven här! Men ärligt talat, han uppskattar inte att jag försvinner in i dimman, där fläkten snurrar varm och den ena webbsidan efter den andra avlöser varandra.

För att komma till saken. Jag har suttit och klurat på att göra visitkort för Merlyn! Det där lät ju himla knasigt, kanske, tycker ni. Men jag är helt seriös! Det är så himla ofta man får frågor om honom, och mellan varven så träffar man på någon som verkligen går superbra ihop med Merlyn-hjärtat. Det är så himla ofta en del andra jyckar är så konstiga. Då menar jag konstiga i den bemärkelsen att de inte är så där okomplicerade som han är, socialt sett. Tikar som inte gillar hanar, tikar som inte gillar tikar, hanar som inte gillar hanar, små hundar som inte gillar stora hundar, stora hundar som inte gillar någon, syskon som bara accepterar varandra, och den ena hunden efter den andra som förr eller senare reagerar med att göra utfall eller bara är rätt tråkig som lekkamrat sett. Vill inte springa, vill inte busa, vill inte jaga pinnar, vill bara sitta brevid sin matte eller husse och kanske visa tänderna någon gång ibland, eller gå och gömma sig mellan benen på sagda matte och husse.

Dessa hundar är ju inte egentligen märkliga, de är väl bara som individer är mest, unika, speciella och formade utifrån arv och miljö som vi andra. Men i Merlyns ögon så blir det ju ganska boring att jämt stöta på dessa "tråkmånsar" "surpuppor" "gamla surkärringar" eller "små nervösa rackare", eller hur han nu resonerar. Han accepterar liksom de flesta, oavsett vad de sysslar med. Om någon börjar bitas eller skälla så ställer han sig bara rak och stolt, lite från sidan, och blockerar de försök till nafsande eller vad det nu är. När det har blivit råkurr, då någon hund har flippat ut, och gått till rent anfall, så visst försvarar han sig, och pulsen börjar väl pumpa på honom, men han blir ändå inte räddhågsen efteråt. Han verkar mest tycka, "vad fan var det där, jag har ju inte gjort nåt, jäkla galenpanna". Och sen bryr han sig inte så mycket.
Ibland, när han träffar vissa jämngamla hundar, hanar framför allt, då ska han visa sig på styva linan och försöka mästra den andra, genom att kliva upp på den andra och visa sig som någon alfa-hanne. Men oftast går sånt rätt bra ändå även fall det kan bli lite morr och lite irritation från den andra. Men de är oftast stöpta i samma form då. De är jämngamla och försöker hitta en balans i sin relation. Det slutar sällan eller aldrig illa, men de blir kanske inte alltid bästisar heller. Oftast har det varit när någon annan tik varit i närheten. Då ska de spela balla Allan, som vilken skolgårdsgrabb som helst. Hormoner.... Mycket paralleller man ser med tonårsgrabbar egentligen! (Mest jag som ser det, humoristiska paralleler är min specialitet)

Men ibland, så bara stämmer allt!
Ibland stöter man på den perfekta drömpolaren! Rusar runt, leker, jagas, dragkamp om pinnar, inga morranden eller rangordningsbeteenden. Utan bara skoj och lek, dricka vatten ihop, nosa på samma ställen, härmas, ta efter varandra och sen ligga och pusta ut mellan varven.
Det är som en semesterflirt kan bli, liksom. Allt är perfekt, man kommer ihåg namnet på den man dansat med, eller suttit och dragit en massa historier och asgarvat med hela kvällen. Men sen då? När kvällen är slut? Man går hem, vaknar upp nästa dag och tänker, va sjuttsingen, den där personen vill jag ju ha i mitt kompisgäng, i mitt liv. Man borde ses igen! Men ingen som utbytte nummer, eller efternamn, och vad tusan sa människan att han/hon bodde nånstans nu igen?? Det var typ nåt väderstreck, öster? väster? Västerås? Österbybruk? Österlen? Östgötagatan? Norrköping? Äh va faaaan!!

Så, när man nu som hundägare står där och bara känner sig fånig, och inte törs fråga om man kan ses igen. Det är ju för hundarnas skull. Oftast har man ju inte en aning om vad ägaren hette. Det går in genom ena örat och ut genom det andra. Man minns allt om hunden. Dotten, 2 år kommer från en kennel i Svedala, går på hunddagis, har inga hundar i sin flock, bara husse, matte och katten.

Men, ett litet visitkort kan göra susen! Och man vill ju kanske inte lämna ut sitt officiella jobbvisitkort. Och det kanske är någon annan i familjen som mött någon soulmate till Merlyn. Man behöver liksom ett kort alla i familjen kan använda, men som ändå avser hundkompisar. Så nu har jag designat ett kort på vistaprint och hoppas få hem det snart! SUPERTJUSIGT blev det! Muchos praktiskt, med hemnummer, uppfödarkennel, officiella namnet, hans tilltalsnamn, numret till landet (man träffar kanske någon i de krokarna också ju), hans facebook-adress, mailadress och alla våra namn (ägarna, dock utan efternamn) och en RAD där vi kan skriva in vårt egna mobilnummer, beroende på vem av oss det är som ger ut kortet! Känns bra! Känns även naturligt att ge ut ett sånt kort "i farten". Jämfört med att börja stamma, rodna, fråga efter nummer, inte har man papper och penna, jycken drar i kopplet och så ska man skriva in något på en mobil med touch-screen. Det säger sig ju själv, det funkar ju inte.

Men nu! Ta daaaaaa!!!!!