Min kära sambo (husse) är utflugen ur landet på kurs på andra kontinenter. Helt plötsligt sitter man mol allena på kvällen och då får man syn på den där värmande, surrande laptopen, som ligger där och lockar med allt, såsom bildredigering, internetshopping, skriverier, nyhetsläsning och ingrottande i spännande ämnen. Ett mer eller mindre aktivt beslut, okej, jag drogar ner mig i internetberoendet de här dagarna. Om inte annat för att slippa bli knäpp av tystnaden här hemma.
Tack och lov är ju vovven här! Men ärligt talat, han uppskattar inte att jag försvinner in i dimman, där fläkten snurrar varm och den ena webbsidan efter den andra avlöser varandra.
För att komma till saken. Jag har suttit och klurat på att göra visitkort för Merlyn! Det där lät ju himla knasigt, kanske, tycker ni. Men jag är helt seriös! Det är så himla ofta man får frågor om honom, och mellan varven så träffar man på någon som verkligen går superbra ihop med Merlyn-hjärtat. Det är så himla ofta en del andra jyckar är så konstiga. Då menar jag konstiga i den bemärkelsen att de inte är så där okomplicerade som han är, socialt sett. Tikar som inte gillar hanar, tikar som inte gillar tikar, hanar som inte gillar hanar, små hundar som inte gillar stora hundar, stora hundar som inte gillar någon, syskon som bara accepterar varandra, och den ena hunden efter den andra som förr eller senare reagerar med att göra utfall eller bara är rätt tråkig som lekkamrat sett. Vill inte springa, vill inte busa, vill inte jaga pinnar, vill bara sitta brevid sin matte eller husse och kanske visa tänderna någon gång ibland, eller gå och gömma sig mellan benen på sagda matte och husse.
Dessa hundar är ju inte egentligen märkliga, de är väl bara som individer är mest, unika, speciella och formade utifrån arv och miljö som vi andra. Men i Merlyns ögon så blir det ju ganska boring att jämt stöta på dessa "tråkmånsar" "surpuppor" "gamla surkärringar" eller "små nervösa rackare", eller hur han nu resonerar. Han accepterar liksom de flesta, oavsett vad de sysslar med. Om någon börjar bitas eller skälla så ställer han sig bara rak och stolt, lite från sidan, och blockerar de försök till nafsande eller vad det nu är. När det har blivit råkurr, då någon hund har flippat ut, och gått till rent anfall, så visst försvarar han sig, och pulsen börjar väl pumpa på honom, men han blir ändå inte räddhågsen efteråt. Han verkar mest tycka, "vad fan var det där, jag har ju inte gjort nåt, jäkla galenpanna". Och sen bryr han sig inte så mycket.
Ibland, när han träffar vissa jämngamla hundar, hanar framför allt, då ska han visa sig på styva linan och försöka mästra den andra, genom att kliva upp på den andra och visa sig som någon alfa-hanne. Men oftast går sånt rätt bra ändå även fall det kan bli lite morr och lite irritation från den andra. Men de är oftast stöpta i samma form då. De är jämngamla och försöker hitta en balans i sin relation. Det slutar sällan eller aldrig illa, men de blir kanske inte alltid bästisar heller. Oftast har det varit när någon annan tik varit i närheten. Då ska de spela balla Allan, som vilken skolgårdsgrabb som helst. Hormoner.... Mycket paralleller man ser med tonårsgrabbar egentligen! (Mest jag som ser det, humoristiska paralleler är min specialitet)
Men ibland, så bara stämmer allt!
Ibland stöter man på den perfekta drömpolaren! Rusar runt, leker, jagas, dragkamp om pinnar, inga morranden eller rangordningsbeteenden. Utan bara skoj och lek, dricka vatten ihop, nosa på samma ställen, härmas, ta efter varandra och sen ligga och pusta ut mellan varven.
Det är som en semesterflirt kan bli, liksom. Allt är perfekt, man kommer ihåg namnet på den man dansat med, eller suttit och dragit en massa historier och asgarvat med hela kvällen. Men sen då? När kvällen är slut? Man går hem, vaknar upp nästa dag och tänker, va sjuttsingen, den där personen vill jag ju ha i mitt kompisgäng, i mitt liv. Man borde ses igen! Men ingen som utbytte nummer, eller efternamn, och vad tusan sa människan att han/hon bodde nånstans nu igen?? Det var typ nåt väderstreck, öster? väster? Västerås? Österbybruk? Österlen? Östgötagatan? Norrköping? Äh va faaaan!!
Så, när man nu som hundägare står där och bara känner sig fånig, och inte törs fråga om man kan ses igen. Det är ju för hundarnas skull. Oftast har man ju inte en aning om vad ägaren hette. Det går in genom ena örat och ut genom det andra. Man minns allt om hunden. Dotten, 2 år kommer från en kennel i Svedala, går på hunddagis, har inga hundar i sin flock, bara husse, matte och katten.
Men, ett litet visitkort kan göra susen! Och man vill ju kanske inte lämna ut sitt officiella jobbvisitkort. Och det kanske är någon annan i familjen som mött någon soulmate till Merlyn. Man behöver liksom ett kort alla i familjen kan använda, men som ändå avser hundkompisar. Så nu har jag designat ett kort på vistaprint och hoppas få hem det snart! SUPERTJUSIGT blev det! Muchos praktiskt, med hemnummer, uppfödarkennel, officiella namnet, hans tilltalsnamn, numret till landet (man träffar kanske någon i de krokarna också ju), hans facebook-adress, mailadress och alla våra namn (ägarna, dock utan efternamn) och en RAD där vi kan skriva in vårt egna mobilnummer, beroende på vem av oss det är som ger ut kortet! Känns bra! Känns även naturligt att ge ut ett sånt kort "i farten". Jämfört med att börja stamma, rodna, fråga efter nummer, inte har man papper och penna, jycken drar i kopplet och så ska man skriva in något på en mobil med touch-screen. Det säger sig ju själv, det funkar ju inte.
Men nu! Ta daaaaaa!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar