Jagar med ljus och lykta efter staffe-träffar!

Just nu är jag jättesugen på att verkligen komma med på staffe-promenader eller andra aktiviteter. Men jag måste erkänna att jag är fullkomligt vils' när det gäller att hitta infon. Är det bara personlig inbjudan som gäller, eller? ;-D Jag har sökt på staffinfo, på ssbtk och facebook och gud vet allt. Jag VET att det finns aktiviteter men jag HITTAR INGET SKRIVET PÅ NÄTET. Och själv har jag ju minne som en guldfisk och har extremt dåligt lokalsinne så jag måste verkligen dubbelkolla upp allting 10 ggr innan jag gör saker. Men det förutsätter ju nästan att det finns nåt att kolla upp!!

Tips med länkar eller kontaktpersoner mottages tacksamt.
Vi bor ju i närförort till Stockholm på södra sidan. Har ju visserligen bil, men det vore ju kul att hitta nåt som inte ligger absolut toklångt bort. Och där man kan säkerställa huruvida aktiviteten verkligen blir av vissa gånger. (Jag vet att det ställs in mellan varven pga regn odyl...) Jag har inget emot lite taskigt väder, bara det känns rätt i övrigt.

Ringträning verkar också finnas en del. Ryktesvägen. Hittar fortfarande inget skrivet som man kan ta del av. Det suger verkligen... Vill vara säker på att man är på rätt ställe vid rätt tillfälle.

Staffe längtar efter andra staffar!!

Sommar på staffe-landet

Nu har det varit flera veckor i rad på landet. Pinnar har farit åt alla håll, alldeles själv plockat blåbär - och även vildhallon och smultron - smaskens! Grävandet har legat lite lågt.... folk i familjen klagar när man försöker gräva sig myshål på gräsmattan, i alla fall när de precis lagt nya gräsfrön på plats... ;-)

Det är ont om kompisar på 4 ben på landsbygden. Hundrastgårdar, där man annars kan träffa lite coola vovvar, det finns inte i hela länet. Stockholm är verkligen en förebild för hundar som vill och kan umgås. Hur gör alla andra som bor utsocknes egentligen?? Bara få trava förbi i koppel känns ju hyfsat otillfredställande för en social 2-årig staffekille. Nog kan man springa fritt kring stugan, men det hjälper ju knappast ens sociala liv.

Vad har annars hänt i de småländska skogarna? Jo, folk tror jag åt en kopparorm eller groda (de såg aldrig vad jag tuggade i mig, bara att jag var en duktig jägare som fick fatt i det lilla kräldjuret och skakade honom i munnen tills han gick å svälja! Eller, vissa tyckte kanske inte att jag var så duktig, men det vet ju jag att jag var :-) Men sen kräktes jag upp en massa lödder länge efteråt, det var kanske inte riktigt lika fräscht. Det slutade liksom aldrig löddra, ens när jag inte kräktes. Det var som att ha skurat hela munnen och magen med Yes diskmedel. L-Ö-D-D-E-R!! Hussa fick torka bort med papper för det var alldeles smetigt. Yäck. Inte ens jag själv tyckte det var så mysigt. Kände mig nog lite ynklig där, ett tag....

Några tomt-rymningar lyckades jag pricka in! Jag hittar ju tillbaka, brukar ju till och med komma när husse eller hussa ropar eller visslar på mig. Men guuud vad spännande det är i skogen! Och man kan springa såååå fort och hur långt som helst!! Men jag gick nog ner mig i gyttja en dag. Husse och hussa ropade på mig jättelänge, men jag var långt borta och trasslade till det för mig... Men, till slut, kom jag  hem. Lite trasig i tassen..... gjorde ondare och ondare efter ett tag. Först var det ingen som såg att jag gjort illa mig, jag var ju rätt lerig, kan man väl erkänna... Men jag haltade och hussa tittade på tassen sååå försiktigt. Jag hade skurit upp en del av "trampdynan" eller vad man ska kalla det, uppe på sporren. Vänster tass. Det glipade en del och så. Blödde lite, men vad sjutton. Man är ju staffe, tuffare än de flesta! Gnäller inte över spilld mjölk direkt (den slurpar jag i mig om jag får chansen, hi, hi). Men dagen efter blev det än värre. Hoppade och lekte på tomten, landade lite tokigt PRECIS på den trasiga sporren. ATTANS vad ont det gjorde!! Och jag hade publik! Vi hade fikagäster å allt. Pinigt värre, jag som ville visa hur cool jag var....

Hussa hade lyckats ta hem (till stan) alla hundvårdsattiraljer, så hon hade stora problem med att plåstra om när det började blöda. Knepigt ställe såret satt på. Hon hittade packtejp och kompresser. Jä rajt. Det där kunde man ju nafsa bort i ett nafs, smack, smack! Framför allt satt det inte någe bra över själva sporren, det var inget som ville sitta över den lilla "kullen" liksom.

Dagen efter "olyckan" lyckades husse åka förbi lokala distriktsveterinären, som faktiskt bara ligger 10 minuter bort, vid centrum. Vi fick en tid till dan efter, på tisdagen. Inte fick man äta eller dricka nåt på morgonen inför besöket hos doktorn. Hon var snäll men sa att huden, den tjocka svarta ytan, hade hunnit "dö", typ vävnadsdöd, så de blev tvungna att ta bort toppen på den tån, eller vad man ska säga. Så då skulle de söva ner mig!! Zzzzzzz............. Veterinären sa att hon skulle gå ut från rummet efter att sprutan givits, så jag skulle bli lugn (jag var kanske lite småbusig) och att det kunde ta ett tag innan jag somnade. Eller hur?!? Det tog 8 sekunder, typ, efter att hon stängt dörren, tills jag kroknade i bakbenen och blev alldeles vinglig. Sen var det snark, snark, snark... De knipsade av, gav lite mera sprutor, mot infektion och antibiotika och allt. Sen fick man en "pigga-på-sig-spruta". Sen var man vid god vigör igen. Eller, ja, jag ska erkänna, jag var lite orkeslös och småtrött, efteråt. Men det var inte för att jag inte är stark och tuff!! Det var den dära sprutans fel!! Jag är inte den som sover i sällskap med folk som vill umgås med mig, inte! Nerdrogad, det var vad man blev. Vad sägs om det! Ingen frågar mig om jag vill sova hela dan och inte orka busa eller ens käka godis... Kul sommardag, du!

Sen fick jag, istället för dum-struten man får annars när man opererat sig, en fin blå sailor-boy-ring runt halsen! Och stiligt rött bandagetejp runt ankeln, tufft!! (Ååååh, alla tyckte det var "gulligt" - TUFFT! det var det!!)

Brum-brum, hem till stugan, via hundaffären i Västervik, och ta det lugnt inne.... Blä, trist!

Ja, ja, jag berättar mer en annan dag.
Nu ska jag sova!! (hemma i stan)

Merlyn hjärtat!!

Hittade just den här bilden på datorn vår ljuvliga raring!
Kan man vara vackrare än så här?!? (Klicka på bilden så får ni upp en förstoring)

Merlyn har så fint uttryck!!

Bilden är tagen i början på april i år (2012), av husse, mästerfotografen <3
Merlyn är då nästan 21 månader, dvs 3 månader innan han fyller 2 år.

Min lilla killerill...

World peace

Under min tid i cyberspace i veckan så har jag varit inne och uppdaterat mig lite på SKK's (ganska) nya sajt/utformning. Jag tycker att den verkar helt okej, med bra strukturerad information. Men det brukar ta en del användningstid innan man hittar lite anmärkningar kring handhavande eller infon, så jag ska väl inte "ropa hej" ännu :-)

Efter att ha jobbat en del med webb och varit intresserad av hur utformning och hanterbarheten är för slutanvändaren så är det ju alltid lite intressant att granska resultatet. Men det är kul att de satsar på det, jag giller det. Det behövs. Både för hundägare och resten av samhället som söker information av olika anledningar. Och för nya valpköpare!

Jag minns hur hopplöst det var för 2 år sen, när vi satt och skulle försöka få en samlad bild av uppfödare och regler och raser och gud vet allt. Det var verkligen ingen lek! Men den biten har jag inte tittat närmare på just nu, hos SKK, så jag kan inte svara på hur det har blivit. Men det har verkligen behövts en gemensam samlingsplats för att styra upp kontakterna mellan valpköpare och säljare. Det är en djungel, delvis med oseriösa, men även med många seriösa uppfödare som helt enkelt bara är kassa på informationsbiten och marknadsföringen.

Det är en liten sluten värld ibland, hundvärlden, motsvarande uttrycket "klubben för inbördes beundran", där man resonerar att de som vet vad de vill ha, hittar oss ändå, annars har de inte här att göra. Och det är ju faktiskt inte hela sanningen i vårt avlånga land. "Finns man inte på internet så finns man inte alls", heter det ju i andra sammanhang och det ligger en del i det, vad man än tycker om det. Man sitter ju knappast och läser annonser i hundtidningar såsom Hundsport, när man ska skaffa hund. Eftersom det förutsätter att man är betalande medlem i SKK eller liknande för andra tidningar/rasklubbar. Och man blir ju knappast medlem nåt år innan man ens har skaffat sig någon hund, eller? Det säger liksom emot sig själv. Även fd hundägare, som har haft ett uppehåll, är ju inte inne i branschen och med i matchen, och är betalande medlemmar och har alla aktuella kontakter som gäller för stunden.

Det är en satans massa jobb att sätta sig in i allt, även om man endast ser på hur man ska skaffa sig en överblick, som är korrekt och seriös. Jag tror jag satt dygnet runt under en period. Drömde om uppfödare och stamtavlor och regler och valpdatum och kullar till förbannelse på nätterna. Sen blandar man ihop saker och får göra om arbetet för att ens kunna föra vidare infon till sambon, för att ens kunna diskutera det hela. Och då satt han ändå på sin ända och gjorde samma hästjobb vad det gäller informationssökning och försökte skaffa sig en egen bild! Puh!

Ja, ja, nu har jag avvikit från det jag skulle komma fram till.

SKK har bland annat lagt ut ett antal artiklar från deras tidning Hundsport Special.
Det är en lite mer djuppenetrerande tidning som vänder sig till "fackfolk", typ uppfödare o dyl, där man dels skriver mycket om avel och regler, men tar också upp en mängd andra coola ämnen. Här fick man då chans att läsa ett par av de artiklar som de publicerat i denna spännande tidning, som i vanliga fall inte är till för oss alla... Men jag skulle vilja hjälpa till att sprida en av dessa artiklar, som är intressant för att den berör oss alla. Så grymt bra skriven!

Artikeln kallas "Konsten att hålla sams" och är skriven av Anna-Lena Undén. Den handlar i grund och botten om demokrati och folkstyre, även fall den i detta fall har sitt ursprung i hur det fungerar inom olika rasklubbar o dyl. Varför vi behöver engagera oss och lära oss att kompromissa och inte bara rycka in när man tycker att något inte fungerar och bara kasta skit på de som styr, utan att själva ta ansvar för vår egen roll. Artikeln är grym!! (grym - dvs skitbra). Jag länkar till artikeln [pdf] och hoppas att SKK aldrig tar bort den, utan att den sprids för vinden i hela vårt avlånga samhälle, till stora som små, till röda som blåa, till fattiga och rika.

Märk väl, jag tar inte ställning för det enskilda exemplet hon tar upp. Jag har ingen kännedom om den klubben som avses. Men jag tycker att principen, som hela artikeln går ut på, och beskrivningen om syftet med vår samtida syn på demokrati och hur man lär sig att samverka är mycket intressant.

Lev väl och var försiktiga med smutskastandet
du har rätt att bli arg och upprörd,
men du har också en skyldighet att själv vara nyanserad,
inte kasta sten i glashus,
och ha en tolerans gentemot dina medmänniskor.

"World peace"

Internet är återfunnen!

Jag (hussa) sitter inte mycket och häckar vid datorn nu för tiden. Det är mest som ett aktivt beslut, att inte använda datorn. Jag blir sittandes i flera timmar och förlorar mig i cyberrymden och glömmer av tiden helt. Men, ibland får man en svacka :-) och åker dit i ett obevakat ögonblick ;-)
Min kära sambo (husse) är utflugen ur landet på kurs på andra kontinenter. Helt plötsligt sitter man mol allena på kvällen och då får man syn på den där värmande, surrande laptopen, som ligger där och lockar med allt, såsom bildredigering, internetshopping,  skriverier, nyhetsläsning och ingrottande i spännande ämnen. Ett mer eller mindre aktivt beslut, okej, jag drogar ner mig i internetberoendet de här dagarna. Om inte annat för att slippa bli knäpp av tystnaden här hemma.

Tack och lov är ju vovven här! Men ärligt talat, han uppskattar inte att jag försvinner in i dimman, där fläkten snurrar varm och den ena webbsidan efter den andra avlöser varandra.

För att komma till saken. Jag har suttit och klurat på att göra visitkort för Merlyn! Det där lät ju himla knasigt, kanske, tycker ni. Men jag är helt seriös! Det är så himla ofta man får frågor om honom, och mellan varven så träffar man på någon som verkligen går superbra ihop med Merlyn-hjärtat. Det är så himla ofta en del andra jyckar är så konstiga. Då menar jag konstiga i den bemärkelsen att de inte är så där okomplicerade som han är, socialt sett. Tikar som inte gillar hanar, tikar som inte gillar tikar, hanar som inte gillar hanar, små hundar som inte gillar stora hundar, stora hundar som inte gillar någon, syskon som bara accepterar varandra, och den ena hunden efter den andra som förr eller senare reagerar med att göra utfall eller bara är rätt tråkig som lekkamrat sett. Vill inte springa, vill inte busa, vill inte jaga pinnar, vill bara sitta brevid sin matte eller husse och kanske visa tänderna någon gång ibland, eller gå och gömma sig mellan benen på sagda matte och husse.

Dessa hundar är ju inte egentligen märkliga, de är väl bara som individer är mest, unika, speciella och formade utifrån arv och miljö som vi andra. Men i Merlyns ögon så blir det ju ganska boring att jämt stöta på dessa "tråkmånsar" "surpuppor" "gamla surkärringar" eller "små nervösa rackare", eller hur han nu resonerar. Han accepterar liksom de flesta, oavsett vad de sysslar med. Om någon börjar bitas eller skälla så ställer han sig bara rak och stolt, lite från sidan, och blockerar de försök till nafsande eller vad det nu är. När det har blivit råkurr, då någon hund har flippat ut, och gått till rent anfall, så visst försvarar han sig, och pulsen börjar väl pumpa på honom, men han blir ändå inte räddhågsen efteråt. Han verkar mest tycka, "vad fan var det där, jag har ju inte gjort nåt, jäkla galenpanna". Och sen bryr han sig inte så mycket.
Ibland, när han träffar vissa jämngamla hundar, hanar framför allt, då ska han visa sig på styva linan och försöka mästra den andra, genom att kliva upp på den andra och visa sig som någon alfa-hanne. Men oftast går sånt rätt bra ändå även fall det kan bli lite morr och lite irritation från den andra. Men de är oftast stöpta i samma form då. De är jämngamla och försöker hitta en balans i sin relation. Det slutar sällan eller aldrig illa, men de blir kanske inte alltid bästisar heller. Oftast har det varit när någon annan tik varit i närheten. Då ska de spela balla Allan, som vilken skolgårdsgrabb som helst. Hormoner.... Mycket paralleller man ser med tonårsgrabbar egentligen! (Mest jag som ser det, humoristiska paralleler är min specialitet)

Men ibland, så bara stämmer allt!
Ibland stöter man på den perfekta drömpolaren! Rusar runt, leker, jagas, dragkamp om pinnar, inga morranden eller rangordningsbeteenden. Utan bara skoj och lek, dricka vatten ihop, nosa på samma ställen, härmas, ta efter varandra och sen ligga och pusta ut mellan varven.
Det är som en semesterflirt kan bli, liksom. Allt är perfekt, man kommer ihåg namnet på den man dansat med, eller suttit och dragit en massa historier och asgarvat med hela kvällen. Men sen då? När kvällen är slut? Man går hem, vaknar upp nästa dag och tänker, va sjuttsingen, den där personen vill jag ju ha i mitt kompisgäng, i mitt liv. Man borde ses igen! Men ingen som utbytte nummer, eller efternamn, och vad tusan sa människan att han/hon bodde nånstans nu igen?? Det var typ nåt väderstreck, öster? väster? Västerås? Österbybruk? Österlen? Östgötagatan? Norrköping? Äh va faaaan!!

Så, när man nu som hundägare står där och bara känner sig fånig, och inte törs fråga om man kan ses igen. Det är ju för hundarnas skull. Oftast har man ju inte en aning om vad ägaren hette. Det går in genom ena örat och ut genom det andra. Man minns allt om hunden. Dotten, 2 år kommer från en kennel i Svedala, går på hunddagis, har inga hundar i sin flock, bara husse, matte och katten.

Men, ett litet visitkort kan göra susen! Och man vill ju kanske inte lämna ut sitt officiella jobbvisitkort. Och det kanske är någon annan i familjen som mött någon soulmate till Merlyn. Man behöver liksom ett kort alla i familjen kan använda, men som ändå avser hundkompisar. Så nu har jag designat ett kort på vistaprint och hoppas få hem det snart! SUPERTJUSIGT blev det! Muchos praktiskt, med hemnummer, uppfödarkennel, officiella namnet, hans tilltalsnamn, numret till landet (man träffar kanske någon i de krokarna också ju), hans facebook-adress, mailadress och alla våra namn (ägarna, dock utan efternamn) och en RAD där vi kan skriva in vårt egna mobilnummer, beroende på vem av oss det är som ger ut kortet! Känns bra! Känns även naturligt att ge ut ett sånt kort "i farten". Jämfört med att börja stamma, rodna, fråga efter nummer, inte har man papper och penna, jycken drar i kopplet och så ska man skriva in något på en mobil med touch-screen. Det säger sig ju själv, det funkar ju inte.

Men nu! Ta daaaaaa!!!!!

Nu har vi kissat överallt

... så nu får vi nog gå och lägga oss.

Men jag måste nog nämna att farbror F verkar ha spårat ur helt nu.
När vi mötte de ute efter att ha varit på en hyfsat lång runda så fick jag syn på en svans och hörde röster borta vid sopstationen som ligger på våran fina innergård. Merlyn drog som attans men jag lyckades få honom att sakta ner något. Till slut fick F och en annan hund (som jag inte sett förut) syn på Merlyn och kom glatt fram för att hälsa. Eller ja, i alla fall F, den andra hunden var mer av den lite nervösa skälliga modellen. Men det berörde ju inte Merlyn :-)
Så hälsandet påbörjades och Merlyn ville så gärna leka, ner på armbågarna och knixade och donade. Det var redan mörkt ute så jag ville inte släppa honom lös, för om han sticker i mörkret så ser jag honom inte. Och om inte de andra hundarna ska vara kvar ute så har jag aningens svårt att få honom att stanna i krokarna. Framför allt när det är mörkt och alla spännande dofter, plus att han tycker att det är askul att rymma i det läget....

Ja, ja, som sagt, hälsandet gick alldeles som det ska. F (som är en jämngammal tik) blev helt plötsligt upplyft av sin husse, dvs farbror F! Och då började han svamla om att "nä, se det här går inte, det funkar INTE" Jag frågade vad han menade då. Då svarade han nåt i stil med att "men hon är ju en tik och Merlyn en hane och den andra hunden "D" är en hane" "så det här går inte". Jag fattade ingenting, av flera anledningar. Jag har dels inte fått den reaktionen från honom tidigare. Snarare tvärtom, han är en av de som resonerar, med all rätta, att "det är lugnt, låt de leka, de löser allt". Dessutom har alltid hans hund "F" och Merlyn lekt himla bra ihop. Men han fortsatte vimsa om att "det här funkar inte alls, det här går inte". De hade precis hälsat rätt lugnt och städat på varandra, Merlyn var i koppel dessutom. Han brukar alltid säga, "men släpp honom lös, det går så bra så". Han har nästan alltid sin tik lös, framför allt ute på vår gård. Det ser han som en självklarhet. En annan anledning till att jag inte förstod vad han vimsade om var att jag hade klart och tydligt hört den andra hundens ägare ropa på sin hund "D", och det var utan tvekan ett tjejnamn, svenskt, klart klingande, tydligt och gammaldags flicknamn. Så jag såg nog väldigt frågande ut (jag vet att jag har en tendens att visa allt jag känner med ansiktsuttryck...) Än en gång så påtalade han att, det går inte, hon är ju en tjej och han är en kille och det är ju det där också, eller hur?" sa han då, riktat mot den andra ägaren. Ägarinnan, menar jag. Hon skakade på huvudet och sa, nej, det är en tik. Han stod fortfarande med sin tik i famnen!! Och jag vet att tidigare har han aldrig betett sig så! Vimsig vad det gäller kön har han varit när det gäller Merlyn tidigare. (jag har alltid trott att det berott på hög ålder i kombination med ett och annat innanför västen) Men att lyfta upp sin tik i famnen på det där sättet har han faktiskt aldrig pysslat med, utom när hon har löpt! Då har han blivit lite hispig, redan på långt avstånd..... Vi bor i samma port, kan jag tillägga. :-)

Till slut skakar jag på huvudet, och säger rätt ut att "Jag fattar ingenting!" och sen försöker jag gå förbi. Han beslutar sig snabbt för att gå hem (det här blir bara konstigare och konstigare) med sin hund i ett stadigt tag under armen. Som sagt. Han är 4 meter hemifrån. Den andra ägarinnan till lilla "D" ser bara en liten anings förvirrad ut. Men de verkade inte känna varandra så himla väl, förstod jag sen, så hon greppade väl kanske inte vidden av det märkliga i situationen. Hon påpekade flera gånger så himla glatt om Merlyn, "Men ooooh, vad han inbjuder till lek!!" "Och titta, vad han visar att han vill leka!" Som sagt, väldigt glatt överraskad. Han är ju som sagt ruskigt tydlig i sitt språk i det läget. Trots stretandet i kopplet så gick det inte att ta miste på, ens för en okänd tjej, med en (för oss) okänd och lite småspattig hund :-D

I det läget lyckades farbror F svänga till det med att, "nej, det funkar verkligen inte, hon är en tik och det är hon också men inte han. Då kommer "F" bara att försvara "D"!" Huh?!?! Jag fattar fortfarande inte hur han fick till det där. Dessutom med tanke på att "D" är äldre än "F" och inte verkar känna varandra ens... (jag ska inte påstå alzheimer, men ibland undrar jag, vad är virrig farbror à la normal kontra alkohol och vad är ren "varningsklocka" som kräver ett läkarbesök för lilla farbrorn och hans minnes- och resonemangsproblematik)

Ja, ja. Farbror F försvann inåt och vi blev kvar och småpratade.
Det visade sig att hon bodde i samma hus och att hunden faktiskt var ett nytt tillskott hemma hos dem. En omplacering (i någon form i alla fall) och de hade haft denna tjej bara ett par 3 veckor. Hon var 1 år och 4 månader, så väldigt jämn i ålder med både våran och farbrorns hund. Merlyn är ju nu 1 år och 2 månader och "F" är väl ganska exakt 4 veckor yngre än honom har jag för mig.

Merlyn ville verkligen leka, men den lilla "D" visade tydligt att hon inte var redo. Så jag fick honom att sansa sig och den andra tjejen lyckades också bemästra mötet jättebra. Jag hoppas att de på sikt kan ha lite kul i alla fall. Man får ta det lite lugnt och varligt så ordnar det sig nog.

Vi lyckades prata bort en liten stund, prata hund, förstås. Hon hade väl träffat på "B" också, som inte alls tål Merlyn :-) Så är det, konkurrensen är hård om brudarna på gården :-) Eller nåt...
Jag tror nog till och med att jag lyckades kläcka ur mig hur tant B brukar lyfta upp sin jycke när hon får syn på Merlyn, eller bestämma sig för att gå in, så fort vi dyker upp. De tycker verkligen att det är skitjobbigt att deras hund skäller och lever rövare och inbjuder till bråk så fort Merlyn visar sig. Jag kan förstå det, även fall jag inte skulle rekommendera själva "upplyftande-biten". Men jag är så himla stolt över våran lilla hårboll, som verkligen beter sig så himla bra i sådana situationer. Han är en riktig mästare! Hoppas att han fortsätter vara sådan.

Sedan öppnade sig himlen och både vi och dem rusade åt var sitt håll får att undkomma blötan.

Men NU är det faktiskt läggdags!

Vår hund kan hitta bilen!

Det här är något jag har hoppats på ;-) :-D

Vi var ute på en av våra sedvanliga, sena, kvällspromenader. Vi tog en sväng in på en "ny" gata som i alla fall inte jag har upptäckt till fullo tidigare. Merlyn var glad och uppsluppen hela rundan. Kissar överallt, förstås. "Man e väl kille!"

Till saken hör att han har varit sjuk hela dagen! Han har spytt som en (staffe-)gris och det har sprutat ur bägge ändar. Spytt har han gjort hemma, inne (tack, hygglo!) men diarrén kom ute. Och jag måste säga, han har varit sååååå duktig!! Det var ju inte så att jag fattade direkt vad som pågick. Först spydde han vid halv fem, fem imorse. Trött som få, Merlyn står och gnäller vid sovrumsdörren, eller piper snarare. Som en pytte-pytte-liten skogsmus. Jag trodde att han ville ut i hallen för att det kanske hade kommit hem någon nattsuddare. Så jag fick husse att sträcka ut armen och öppna sovrumsdörren i sömnen :-)

Sen hör jag hur han piper igen. Ljudet är så "pipigt" att det nästan är svårt att upptäcka för våra människoöron. Framförallt trötta och sovande människoören... Än en gång tolkade jag det som längtan efter familjens nattsuddare. Jag trodde att han ville in till min dotters sovrum eller att han hade hört någon av dem i porten. Så jag ignorerade "Pipen". Sen hör jag. Hulkandet. Om och om igen. Jag famlar upp, toknaken, i hopp om att ingen nattsuddare (dvs min dotter eller hennes pojkvän) verkligen var hemma. Då ser jag kräkset. Massor med kräks, i hallen, i stora "mathögar". Just då stod han precis vid dörren och hulkade en (förmodade jag) tredje gång. Panik! Eller, ja, panik är väl lite att ta i. Jag var alldeles för sömndrucken för att lyckas uppnå en sådan typ av urgrundskänsla. Men jag lyckades i alla fall fara runt och försöka torka upp och rädda det som räddas kan. Fortfarande jättenaken. (hade dragit en slutsats om att ingen nattsuddare hade dykt upp över huvud taget).

Snygg man är då! Blek som månen, stor som ett hus, med hängmage, guppande tuttar och halvkrypandes på golvet torkandes spyor. Och samtidigt försöka få Merlyn att inte få fatt i mina bröstvårtor som tydligen är oerhört fascinerande... Tur ingen såg en, inte ens sambon, tack och lov. Såna syner skulle vara helt okej för skilsmässohandlingar att börja fara och flyga omkring en :-)

Ja, ja, tillbaka till promenaden.
Han har alltså inte fått så mycket att äta under dagen. Och i första delen så var det nog inget läga att försöka ta fram någon mat, han fick inte behålla någonting. Men framåt kvällskvisten kunde vi i alla fall pilla i oss lite ris. Smaskens! Men det är ju ingen mat för en "växande karl", direkt. Men han verkade må rätt bra ändå. Klockan var väl kanske halv elva på kvällen. Till slut närmar vi oss gatan där bilen står parkerad. Vi parkerar ju på gatan här hemma. Det påminner lite om i city, hur det ser ut här i krokarna. Och nära på samma parkeringskaos mellan varven :-D

När vi står på trottoaren på andra sidan gatan, mitt emot bilen, så sa jag som vanligt: "Stanna!" och "Sitt!" (Jag gör alltid det innan vi går över gator. Måste lära honom att inte springa rätt ut i gatan, med tanke på trafiken. Så det här är ett sätt, inspirerad av hur en av de som bor i vårt hus, gör med sin lite äldre tik.)
Helt plötsligt så finner jag mig själv få nya idéer när jag står där. Jag har provat förut, men inte "tränat" seriöst på just detta "bilmoment".
Men jag sa: "Merlyn, var är bilen? Leta!"
Han tittade på mig en stund, sen går han försiktigt (för att vara honom, på en gata) tvärsöver gatan, i spikrak riktning, rätt på bilen och stannar där! Jag blir ju alldeles förtjust och tjatar om hur duktig han är. Sen försöker jag gå runt bilen med honom, för att vi skulle upp på trottoaren och gå vidare. Han tyckte det var mycket märkligt, tittade på mig och dröjde sig kvar vid bilen, som om han tyckte att jag inte riktigt förstått att han faktiskt hade hittat bilen. :-)
Jag fortsatte att berömma, försökte få honom att gå med mig. Han sätter sig bakom bilen, vid bakluckan, och tittar uppfodrande på mig som om: "Men öppna då, så jag kan hoppa in i min bilbur!"  Än en gång försöker jag övertyga honom att vi ska gå vidare, trots att han varit jätteduktig. Till slut får jag med honom upp på trottoaren, till bilens passagerarsida. Då ställer han sig där vid främre dörren, dröjer sig kvar, ställer sig till slut på sina två snygga bakben, upp med framtassarna mot dörren, vid fönsterkanten, och tittar in i bilens framsäte. Det såg ut som om han liksom ville visa, och dubbelkolla själv, att det faktiskt var våran bil! Så himla rolig kille!!

Till slut så kände jag att jag måste belöna honom, för lyckat uppdrag. Så jag hade under tiden lyckats prångla upp en liten fjärdedels bit av en intorkad Frolic i jackfickan. Den tog han glatt och "mammahjärtat" i mig fick dåligt samvete med tanke på att han varit magsjuk hela dagen och inte borde äta något så svårsmält... och stenhårt... mitt i risdieten... Men han var glad, lycklig och stolt och följde glatt med vidare hemåt!!

Han e en rolig kille!
Kan rapportera att han hittills inte spytt eller någonting liknande mer ikväll. Han har fått ytterligare en omgång ris, som han gladeligen pillade i sig. Lite svårt att få upp de sista kornen, de fastnar ju så lätt i skålen.

Håller tummarna för att alla tarmar och magar och grejer funkar imorgon!

notis: "Var är xxxx?" och "Leta!" är sånt vi gör hela tiden. Med leksaker och andra namnnämnda grejer. Men det här var första gången som "bilen" och "Leta!" fungerade ihop. Något så diffust som en bil, och inte en leksak som luktar Merlyn-slem eller en leksak fylld med godisar, eller godisbitar gömda i lägenheten eller ute på promenaden. Diffust och lyckat!!

Leta fjäril, Leta snigel, Leta brandpost, Var är Peter? Leta! är några exempel.

Idag har vi jagat hästar!!

Eller kanske inte riktigt jagat.
Hussa trodde att jag kunde hålla mig snäll och i närheten när vi var på ett nytt ställe idag. Men då visste inte hon att det fanns hästhagar där! Ooooooooh så kul!!! Jag for runt och slirade och svängde som den värsta rallybilen! Fast så mycket jagande blev det kanske inte..... De var ju värsta stora ju! Men jag kunde springa omkring och väja när den ena försökte smyga på mig... Men jag hann undan varje gång! Men guuud så spännande, jag var jättenyfiken! Men det är bäst att hålla farten uppe ifall de skulle få tag på mig. Vroooooooom!!!

(Nämnde jag att vi var i ett naturreservat? Nä just det. Hon hävdar bestämt att hon såg den skylten efteråt på väg till bilen. Som om det gills.....)

Och nu går hon omkring och tjatar om att jag är döv!!! Fnys, det är jag inte alls det!

Hundregler

Vilka regler gäller egentligen för hundägande i Stockholm? Många vet inte att reglerna kan skilja sig väldigt beroende på var man är. Alltså, beroende på vilken kommun (eller vilket län?) som man befinner sig i. Lite klurigt. Som om man hade olika lagar i olika delar av landet, liksom.

Generellt så gäller koppeltvång inom Stockholm.
Nedan följer ett urklipp från Stockholms kommuns sajt:
I Stockholm råder koppeltvång. Det innebär att hundägaren alltid ska hålla hunden kopplad på offentlig plats, utom på kommunens hundrastplatser. Se länken längst ner på sidan under relaterade länkar för att hitta hundrastplatser och hundrastgårdar.

Under tiden den 1 mars-20 augusti är det dessutom förbjudet för hundar att springa lösa i skog och mark där det finns vilt. Under perioden 1 juni–31 augusti får heller inte hunden tas med till särskilt angivna områden på badplatser (se information på respektive badplats), .

Här kan man hitta övergripande information:
Stockholms kommuns information
Allmänna lokala ordningsföreskrifter Stockholms kommun (massar lagparagrafer - ändock lättöverskådligt)


Hundrastplatser:
Kommunkarta över hundrastplatser (personligen tycker jag att den är "lite knepig"...)


Till detta vill jag även tillägga kruxet med naturskyddsområden och liknande.
Kopplingstvång råder i nästan alla naturreservat och motsvarande. Det finns i bara Stockholms län över 270 naturreservat!! Har du koll på alla? Många är nya och har kommit till bara under senaste året... Länsstyrelsen har en komplett lista. Kommunens info verkar vara helt out of date på detta område, dessvärre. I alla fall inom Stockholms kommun. Men det är du som hundägare som ska veta och hålla koll. Man kan inte riktigt skylla på "men jag hade ingen aaaaaning...."
Exempel på områden:
Sätraskogen - Rösjöskogen - Gömmaren - Flemingsbergsskogen - Lännaskogen - Rudan i Haninge
Jag kan fylla på listan, och länka, allt eftersom jag får tid och hittar info.

Hundbajs då?
Detta är också klippt och skuret från de Allmänna lokala ordningsföreskrifterna i Stockholms kommun:

22 §
Förorening efter hund skall plockas upp dels på samtliga gångbanor och parkvägar som utgör offentlig plats, dels andra offentliga platser inom följande stadsdelar:
Kungsholmen, Stadshagen, Kristineberg, Fredhäll, Marieberg, Stora och Lilla Essingen, Långholmen, Reimersholme, Södermalm, Riddarholmen, Gamla Stan, Skeppsholmen, Kastellholmen, Norrmalm, Vasastaden, Östermalm, Hjorthagen samt del av Ladugårdsgärdet och del av Djurgården (kartbild finns som bilaga)

Personligen kan jag tycka att det är märkligt att man bara ska plocka upp på gångvägarna och parkvägarna, och inte i själva parkerna.....??

Några ord om det allmänna koppeltvånget - tikar - kyrkogårdar/begravningsplatser:
20 §
Hundar skall hållas kopplade på offentlig plats med undantag av de områden där kommunen anordnat hundrastplatser. Tikar skall under löptid hållas kopplade när de vistas utanför inhägnade områden. Hundar får inte vistas på stadens egna eller till staden upplåtna begravningsplatser och kyrkogårdar.

Egentligen inget konstigt, men samtidigt lite sorgligt.... När den tvåbenta livskamraten har gått ur tiden (dvs dött), så måste man lämna enda vännen hemma, och ensam vandra till kyrkogård och begravningsplatser... Fullt förståeligt, men ändock så orimligt sorgset. Får nästan lite tårar i ögonen. Man ser bilden framför sig.

Hade ni tänkt gå och bada med familjen? Eller kanske låta hunden plaska lite en varm sommardag?
Glöm det.... I alla fall om ni hade tänkt göra det någonstans där det går att komma fram... Läs följande:

23 §
Hund får inte medföras eller vistas inom de på bifogade kartor markerade områdena (bilaga 2), på nedan angivna badplatser under perioden 1 juni - 31 augusti:
Brunnsvikens strandbad
Farsta strandbad
Flatenbadet
Fredhällsbadet
Hässelby allmänna bad
Hässelby strandbad
Hökarängsbadet
Johannedalsbadet
Kanaanbadet
Lilla Essinge bryggbad
Långholmens friluftsbad
Långholmens klippbad
Långsjöbadet
Lövstabadet
Maltesholmsbadet
Mälarhöjdsbadet
Smedsuddsbadet
Solviksbadet
Stora Essinge sol- och duschbad
Sätrabadet
Trekantens strandbad
Ängbybadet.

Det finns ju självklart hundbad ordnade på vissa ställen, men inte en enda skylt så långt ögat kan nå..... Inte heller har jag hittat någon vettig sammanställning, t ex från kommunens håll.
Och kom för guds skull ihåg att man faktiskt måste hålla sin hund kopplad när de är och badar. Det är ju ändå inget inhägnat hundrastställe... (Jag vet inte vad lagen säger om kopplade hundar som stryps när de badar och hoppar efter pinnar... Ja, ja.)

Notera att det här inlägget inte är någon pekpinne. Det är helt enkelt en liten sammanställning, delvis för min egen del, och jag delar självklart gärna med mig. Men under sommarhalvåret har jag varit så tokfrustrerad över hur svårt det ändå är att ha hund i Stockholm. Man känner sig ovälkommen precis överallt. Folk undrar hur det kommer sig att vissa inte har bättre pli på sina hundar. Men hur enkelt är det att träna sin hund, i Stockholm, när man inte får vara någonstans? Lätt att träna inkallning med koppel... Eller roliga lekar. Eller gå och bada. Områden som inte är badplatser är som regel ganska otillgängliga. Min hund är dessutom inte någon som dyker, han går helst och plaskar runt vid strandkanten och dricker Mälar-vatten. Han hoppar inte i från någon klippa eller kastar sig ut och simmar.

Vi skaffade ju vår hund förra sommaren. Då var han ju så liten och pluttig och kunde inte gå så mycket och det var en hel massa att lära sig och vänja sig vid. Så det är egentligen först nu, och under vinterhalvåret förstås, som man har blivit varse hur det är egentligen. I vintras, när man då fick ha hunden lös (om man inte råkade springa omkring i ett naturreservat, dvs alla skogar i kommunen, typ...) då var det ju meterhög snö och inte helt enkelt att hitta någonstans som det gick att vara på ens! Ja, ni minns väl själva.

Så jag är helt enkelt lite frustrerad. Jag har sett framför mig allt kul jag skulle göra med min voffsing, men känner mig lite bakbunden och intryckt i skämshörnet. Onda ögat får man från många över huvudtag tycker jag. Och i hundrastgårdarna där är det ju helt andra villkor som gäller. Vi älskar att vara där, men det är liksom inte i den miljön man kan träna massa saker i.

Så vad gör man åt saken???
Jo, köper ett landställe med 3500 kvm tomt, utan grannar annat än Smålands djupa skogar... (inte helt inräknat i budgeten för hundköpet, men va f-n!! ;-)

Nya hundrastgården!

I måndags var vi på nya hundrastgården nere vid Vintervikscaféet!
Vi trodde ju dessutom att det var supernytt... Men det var nog mest för att vi inte hade hittat den tidigare. De har gömt undan den duktigt, sen är de fullkomligt usla på att informera... En skylt med en pil vore väl en enkel sak att ordna? Framförallt med tanke på att det är ett rekreationsområde för många, med aktiviteter och café och annan servering, utomhusmusik, teater i parken och en massa annat. Så en skylt med en pil. Skitlätt! Så skulle man ju slippa runt att irra omkring i över en timme och sen komma fram fullkomligt genomsvettig!!! Blä.

Men fram kom vi, om än något flåsande, och parken var där!
Jättefin! Stor och lummig, mycket träd och buskar och lite grusytor och en picknic-bänk, lite backigt och skogigt i största allmänhet. Massa hundar lyckades komma dit i omgångar när vi var där så lilleman hade himla kul! Men det var två stycken whippets som verkligen försökte mästra honom, de hade på något vis fått för sig att Merlyn var något hot de inte gillade. Och när de inte gillar nåt - så gör de det tillsammans! Så han fick sig ett par oförskyllda utskällningar och några utfall (Ingen fara! Dessutom hade deras ägare full koll och visste om och när hon skulle blanda sig i.) som de gjorde mot honom. Men han är ju så ljuvlig att ingenting biter på honom. Han reagerar så bra vid sådana situationer, han blir inte skrämd, han ger inte tillbaka, han blir inte arg eller går till attack. Jag har inte riktigt (i denna stund) den rätta vokabulären för att beskriva hans beteende/reaktion. Jag får ta och filma det någon gång istället, det säger ju faktiskt mer.

Sen var det ett par stora hundar (jämfört med honom), jämngamla med honom, och de lekte fint, och stundtals var de lite avvaktande som om de ville att någon av de andra skulle ta initiativ till lek. De såg så roliga ut.
"Vad ska vi göra?"
"Jag vet inte, vad tycker du?"
"Jag vet inte, det du vill."
"Men jag kan inte komma på nåt. Du då, har du nåt förslag?"
"Nä jag vet inte. Jag gör det ni tycker e kul. Vad vill ni?"
"Alltså jag vet faktiskt inte...."
"Ska vi leka med pinnen?"
(ingen reaktion)
"Nähä. Men vad ska vi göra då?"
"Jag vet inte, kom på nåt du!"

Ungefär så kändes det :-D

Merlyn försökte få igång dem att kampa om en stor pinne med honom. Stundtals lyckades han få med de andra grabbarna. När de inte riktigt reagerar på en gång så lägger han antingen ner pinnen mitt framför och backar ett steg. Som om "Ta den då! Du kan börja."
Eller så får han med någon, som kanske inte får ett så bra grepp direkt, då väntar han, med pinnen i munnen, på att den andra ska ta tag ordentligt, sen drar de och han grymtar och har sig. Sen vinner kanske han, då väntar han in att den andra ska ta tag i andra änden av pinnen igen! Ser grymt roligt ut!

Sen kom det någon pyttesnutte hund, Prazský krysarík. Han var inte så lekig, han var mer typen som kanske var lite osäker och försökte sätta sig i respekt och hela tiden hålla avstånd till de andra. Merlyn försökte vänligt nosa och mana till lek, men killen ville helt enkelt inte leka. Kanske nästa gång?

Sen kom lilla staffetiken som vi träffat förut en gång. Fast då hälsade de bara på varandra, nu fick de chans att leka. Så himla kul hade de! En av de andra hanarna försökte styla för tjejen (de var runt året alla grabbarna som var där), men Merlyn gick runt där som en dygdens försvarare eller gamla tiders förkläde eller så. Han fick tydligen till det att det var hans roll att se till att grabbarna inte fick en chans. Åtminstone inte killen som nyss hade rangordnat sig högst... (trodde han ja!)
Så Merlyn gick liksom runt och blockade honom hela tiden. Värsta basketspelare! Eller som de skulle sagt i  Jersey Shore, "cock blocker" ;-D

När de andra grabbarna stack så lekte de alla staffelekar de kunde komma på själva!