... så nu får vi nog gå och lägga oss.
Men jag måste nog nämna att farbror F verkar ha spårat ur helt nu.
När vi mötte de ute efter att ha varit på en hyfsat lång runda så fick jag syn på en svans och hörde röster borta vid sopstationen som ligger på våran fina innergård. Merlyn drog som attans men jag lyckades få honom att sakta ner något. Till slut fick F och en annan hund (som jag inte sett förut) syn på Merlyn och kom glatt fram för att hälsa. Eller ja, i alla fall F, den andra hunden var mer av den lite nervösa skälliga modellen. Men det berörde ju inte Merlyn :-)
Så hälsandet påbörjades och Merlyn ville så gärna leka, ner på armbågarna och knixade och donade. Det var redan mörkt ute så jag ville inte släppa honom lös, för om han sticker i mörkret så ser jag honom inte. Och om inte de andra hundarna ska vara kvar ute så har jag aningens svårt att få honom att stanna i krokarna. Framför allt när det är mörkt och alla spännande dofter, plus att han tycker att det är askul att rymma i det läget....
Ja, ja, som sagt, hälsandet gick alldeles som det ska. F (som är en jämngammal tik) blev helt plötsligt upplyft av sin husse, dvs farbror F! Och då började han svamla om att "nä, se det här går inte, det funkar INTE" Jag frågade vad han menade då. Då svarade han nåt i stil med att "men hon är ju en tik och Merlyn en hane och den andra hunden "D" är en hane" "så det här går inte". Jag fattade ingenting, av flera anledningar. Jag har dels inte fått den reaktionen från honom tidigare. Snarare tvärtom, han är en av de som resonerar, med all rätta, att "det är lugnt, låt de leka, de löser allt". Dessutom har alltid hans hund "F" och Merlyn lekt himla bra ihop. Men han fortsatte vimsa om att "det här funkar inte alls, det här går inte". De hade precis hälsat rätt lugnt och städat på varandra, Merlyn var i koppel dessutom. Han brukar alltid säga, "men släpp honom lös, det går så bra så". Han har nästan alltid sin tik lös, framför allt ute på vår gård. Det ser han som en självklarhet. En annan anledning till att jag inte förstod vad han vimsade om var att jag hade klart och tydligt hört den andra hundens ägare ropa på sin hund "D", och det var utan tvekan ett tjejnamn, svenskt, klart klingande, tydligt och gammaldags flicknamn. Så jag såg nog väldigt frågande ut (jag vet att jag har en tendens att visa allt jag känner med ansiktsuttryck...) Än en gång så påtalade han att, det går inte, hon är ju en tjej och han är en kille och det är ju det där också, eller hur?" sa han då, riktat mot den andra ägaren. Ägarinnan, menar jag. Hon skakade på huvudet och sa, nej, det är en tik. Han stod fortfarande med sin tik i famnen!! Och jag vet att tidigare har han aldrig betett sig så! Vimsig vad det gäller kön har han varit när det gäller Merlyn tidigare. (jag har alltid trott att det berott på hög ålder i kombination med ett och annat innanför västen) Men att lyfta upp sin tik i famnen på det där sättet har han faktiskt aldrig pysslat med, utom när hon har löpt! Då har han blivit lite hispig, redan på långt avstånd..... Vi bor i samma port, kan jag tillägga. :-)
Till slut skakar jag på huvudet, och säger rätt ut att "Jag fattar ingenting!" och sen försöker jag gå förbi. Han beslutar sig snabbt för att gå hem (det här blir bara konstigare och konstigare) med sin hund i ett stadigt tag under armen. Som sagt. Han är 4 meter hemifrån. Den andra ägarinnan till lilla "D" ser bara en liten anings förvirrad ut. Men de verkade inte känna varandra så himla väl, förstod jag sen, så hon greppade väl kanske inte vidden av det märkliga i situationen. Hon påpekade flera gånger så himla glatt om Merlyn, "Men ooooh, vad han inbjuder till lek!!" "Och titta, vad han visar att han vill leka!" Som sagt, väldigt glatt överraskad. Han är ju som sagt ruskigt tydlig i sitt språk i det läget. Trots stretandet i kopplet så gick det inte att ta miste på, ens för en okänd tjej, med en (för oss) okänd och lite småspattig hund :-D
I det läget lyckades farbror F svänga till det med att, "nej, det funkar verkligen inte, hon är en tik och det är hon också men inte han. Då kommer "F" bara att försvara "D"!" Huh?!?! Jag fattar fortfarande inte hur han fick till det där. Dessutom med tanke på att "D" är äldre än "F" och inte verkar känna varandra ens... (jag ska inte påstå alzheimer, men ibland undrar jag, vad är virrig farbror à la normal kontra alkohol och vad är ren "varningsklocka" som kräver ett läkarbesök för lilla farbrorn och hans minnes- och resonemangsproblematik)
Ja, ja. Farbror F försvann inåt och vi blev kvar och småpratade.
Det visade sig att hon bodde i samma hus och att hunden faktiskt var ett nytt tillskott hemma hos dem. En omplacering (i någon form i alla fall) och de hade haft denna tjej bara ett par 3 veckor. Hon var 1 år och 4 månader, så väldigt jämn i ålder med både våran och farbrorns hund. Merlyn är ju nu 1 år och 2 månader och "F" är väl ganska exakt 4 veckor yngre än honom har jag för mig.
Merlyn ville verkligen leka, men den lilla "D" visade tydligt att hon inte var redo. Så jag fick honom att sansa sig och den andra tjejen lyckades också bemästra mötet jättebra. Jag hoppas att de på sikt kan ha lite kul i alla fall. Man får ta det lite lugnt och varligt så ordnar det sig nog.
Vi lyckades prata bort en liten stund, prata hund, förstås. Hon hade väl träffat på "B" också, som inte alls tål Merlyn :-) Så är det, konkurrensen är hård om brudarna på gården :-) Eller nåt...
Jag tror nog till och med att jag lyckades kläcka ur mig hur tant B brukar lyfta upp sin jycke när hon får syn på Merlyn, eller bestämma sig för att gå in, så fort vi dyker upp. De tycker verkligen att det är skitjobbigt att deras hund skäller och lever rövare och inbjuder till bråk så fort Merlyn visar sig. Jag kan förstå det, även fall jag inte skulle rekommendera själva "upplyftande-biten". Men jag är så himla stolt över våran lilla hårboll, som verkligen beter sig så himla bra i sådana situationer. Han är en riktig mästare! Hoppas att han fortsätter vara sådan.
Sedan öppnade sig himlen och både vi och dem rusade åt var sitt håll får att undkomma blötan.
Men NU är det faktiskt läggdags!
torsdag 15 september 2011
söndag 11 september 2011
Vår hund kan hitta bilen!
Det här är något jag har hoppats på ;-) :-D
Vi var ute på en av våra sedvanliga, sena, kvällspromenader. Vi tog en sväng in på en "ny" gata som i alla fall inte jag har upptäckt till fullo tidigare. Merlyn var glad och uppsluppen hela rundan. Kissar överallt, förstås. "Man e väl kille!"
Till saken hör att han har varit sjuk hela dagen! Han har spytt som en (staffe-)gris och det har sprutat ur bägge ändar. Spytt har han gjort hemma, inne (tack, hygglo!) men diarrén kom ute. Och jag måste säga, han har varit sååååå duktig!! Det var ju inte så att jag fattade direkt vad som pågick. Först spydde han vid halv fem, fem imorse. Trött som få, Merlyn står och gnäller vid sovrumsdörren, eller piper snarare. Som en pytte-pytte-liten skogsmus. Jag trodde att han ville ut i hallen för att det kanske hade kommit hem någon nattsuddare. Så jag fick husse att sträcka ut armen och öppna sovrumsdörren i sömnen :-)
Sen hör jag hur han piper igen. Ljudet är så "pipigt" att det nästan är svårt att upptäcka för våra människoöron. Framförallt trötta och sovande människoören... Än en gång tolkade jag det som längtan efter familjens nattsuddare. Jag trodde att han ville in till min dotters sovrum eller att han hade hört någon av dem i porten. Så jag ignorerade "Pipen". Sen hör jag. Hulkandet. Om och om igen. Jag famlar upp, toknaken, i hopp om att ingen nattsuddare (dvs min dotter eller hennes pojkvän) verkligen var hemma. Då ser jag kräkset. Massor med kräks, i hallen, i stora "mathögar". Just då stod han precis vid dörren och hulkade en (förmodade jag) tredje gång. Panik! Eller, ja, panik är väl lite att ta i. Jag var alldeles för sömndrucken för att lyckas uppnå en sådan typ av urgrundskänsla. Men jag lyckades i alla fall fara runt och försöka torka upp och rädda det som räddas kan. Fortfarande jättenaken. (hade dragit en slutsats om att ingen nattsuddare hade dykt upp över huvud taget).
Snygg man är då! Blek som månen, stor som ett hus, med hängmage, guppande tuttar och halvkrypandes på golvet torkandes spyor. Och samtidigt försöka få Merlyn att inte få fatt i mina bröstvårtor som tydligen är oerhört fascinerande... Tur ingen såg en, inte ens sambon, tack och lov. Såna syner skulle vara helt okej för skilsmässohandlingar att börja fara och flyga omkring en :-)
Ja, ja, tillbaka till promenaden.
Han har alltså inte fått så mycket att äta under dagen. Och i första delen så var det nog inget läga att försöka ta fram någon mat, han fick inte behålla någonting. Men framåt kvällskvisten kunde vi i alla fall pilla i oss lite ris. Smaskens! Men det är ju ingen mat för en "växande karl", direkt. Men han verkade må rätt bra ändå. Klockan var väl kanske halv elva på kvällen. Till slut närmar vi oss gatan där bilen står parkerad. Vi parkerar ju på gatan här hemma. Det påminner lite om i city, hur det ser ut här i krokarna. Och nära på samma parkeringskaos mellan varven :-D
När vi står på trottoaren på andra sidan gatan, mitt emot bilen, så sa jag som vanligt: "Stanna!" och "Sitt!" (Jag gör alltid det innan vi går över gator. Måste lära honom att inte springa rätt ut i gatan, med tanke på trafiken. Så det här är ett sätt, inspirerad av hur en av de som bor i vårt hus, gör med sin lite äldre tik.)
Helt plötsligt så finner jag mig själv få nya idéer när jag står där. Jag har provat förut, men inte "tränat" seriöst på just detta "bilmoment".
Men jag sa: "Merlyn, var är bilen? Leta!"
Han tittade på mig en stund, sen går han försiktigt (för att vara honom, på en gata) tvärsöver gatan, i spikrak riktning, rätt på bilen och stannar där! Jag blir ju alldeles förtjust och tjatar om hur duktig han är. Sen försöker jag gå runt bilen med honom, för att vi skulle upp på trottoaren och gå vidare. Han tyckte det var mycket märkligt, tittade på mig och dröjde sig kvar vid bilen, som om han tyckte att jag inte riktigt förstått att han faktiskt hade hittat bilen. :-)
Jag fortsatte att berömma, försökte få honom att gå med mig. Han sätter sig bakom bilen, vid bakluckan, och tittar uppfodrande på mig som om: "Men öppna då, så jag kan hoppa in i min bilbur!" Än en gång försöker jag övertyga honom att vi ska gå vidare, trots att han varit jätteduktig. Till slut får jag med honom upp på trottoaren, till bilens passagerarsida. Då ställer han sig där vid främre dörren, dröjer sig kvar, ställer sig till slut på sina två snygga bakben, upp med framtassarna mot dörren, vid fönsterkanten, och tittar in i bilens framsäte. Det såg ut som om han liksom ville visa, och dubbelkolla själv, att det faktiskt var våran bil! Så himla rolig kille!!
Till slut så kände jag att jag måste belöna honom, för lyckat uppdrag. Så jag hade under tiden lyckats prångla upp en liten fjärdedels bit av en intorkad Frolic i jackfickan. Den tog han glatt och "mammahjärtat" i mig fick dåligt samvete med tanke på att han varit magsjuk hela dagen och inte borde äta något så svårsmält... och stenhårt... mitt i risdieten... Men han var glad, lycklig och stolt och följde glatt med vidare hemåt!!
Han e en rolig kille!
Kan rapportera att han hittills inte spytt eller någonting liknande mer ikväll. Han har fått ytterligare en omgång ris, som han gladeligen pillade i sig. Lite svårt att få upp de sista kornen, de fastnar ju så lätt i skålen.
Håller tummarna för att alla tarmar och magar och grejer funkar imorgon!
Vi var ute på en av våra sedvanliga, sena, kvällspromenader. Vi tog en sväng in på en "ny" gata som i alla fall inte jag har upptäckt till fullo tidigare. Merlyn var glad och uppsluppen hela rundan. Kissar överallt, förstås. "Man e väl kille!"
Till saken hör att han har varit sjuk hela dagen! Han har spytt som en (staffe-)gris och det har sprutat ur bägge ändar. Spytt har han gjort hemma, inne (tack, hygglo!) men diarrén kom ute. Och jag måste säga, han har varit sååååå duktig!! Det var ju inte så att jag fattade direkt vad som pågick. Först spydde han vid halv fem, fem imorse. Trött som få, Merlyn står och gnäller vid sovrumsdörren, eller piper snarare. Som en pytte-pytte-liten skogsmus. Jag trodde att han ville ut i hallen för att det kanske hade kommit hem någon nattsuddare. Så jag fick husse att sträcka ut armen och öppna sovrumsdörren i sömnen :-)
Sen hör jag hur han piper igen. Ljudet är så "pipigt" att det nästan är svårt att upptäcka för våra människoöron. Framförallt trötta och sovande människoören... Än en gång tolkade jag det som längtan efter familjens nattsuddare. Jag trodde att han ville in till min dotters sovrum eller att han hade hört någon av dem i porten. Så jag ignorerade "Pipen". Sen hör jag. Hulkandet. Om och om igen. Jag famlar upp, toknaken, i hopp om att ingen nattsuddare (dvs min dotter eller hennes pojkvän) verkligen var hemma. Då ser jag kräkset. Massor med kräks, i hallen, i stora "mathögar". Just då stod han precis vid dörren och hulkade en (förmodade jag) tredje gång. Panik! Eller, ja, panik är väl lite att ta i. Jag var alldeles för sömndrucken för att lyckas uppnå en sådan typ av urgrundskänsla. Men jag lyckades i alla fall fara runt och försöka torka upp och rädda det som räddas kan. Fortfarande jättenaken. (hade dragit en slutsats om att ingen nattsuddare hade dykt upp över huvud taget).
Snygg man är då! Blek som månen, stor som ett hus, med hängmage, guppande tuttar och halvkrypandes på golvet torkandes spyor. Och samtidigt försöka få Merlyn att inte få fatt i mina bröstvårtor som tydligen är oerhört fascinerande... Tur ingen såg en, inte ens sambon, tack och lov. Såna syner skulle vara helt okej för skilsmässohandlingar att börja fara och flyga omkring en :-)
Ja, ja, tillbaka till promenaden.
Han har alltså inte fått så mycket att äta under dagen. Och i första delen så var det nog inget läga att försöka ta fram någon mat, han fick inte behålla någonting. Men framåt kvällskvisten kunde vi i alla fall pilla i oss lite ris. Smaskens! Men det är ju ingen mat för en "växande karl", direkt. Men han verkade må rätt bra ändå. Klockan var väl kanske halv elva på kvällen. Till slut närmar vi oss gatan där bilen står parkerad. Vi parkerar ju på gatan här hemma. Det påminner lite om i city, hur det ser ut här i krokarna. Och nära på samma parkeringskaos mellan varven :-D
När vi står på trottoaren på andra sidan gatan, mitt emot bilen, så sa jag som vanligt: "Stanna!" och "Sitt!" (Jag gör alltid det innan vi går över gator. Måste lära honom att inte springa rätt ut i gatan, med tanke på trafiken. Så det här är ett sätt, inspirerad av hur en av de som bor i vårt hus, gör med sin lite äldre tik.)
Helt plötsligt så finner jag mig själv få nya idéer när jag står där. Jag har provat förut, men inte "tränat" seriöst på just detta "bilmoment".
Men jag sa: "Merlyn, var är bilen? Leta!"
Han tittade på mig en stund, sen går han försiktigt (för att vara honom, på en gata) tvärsöver gatan, i spikrak riktning, rätt på bilen och stannar där! Jag blir ju alldeles förtjust och tjatar om hur duktig han är. Sen försöker jag gå runt bilen med honom, för att vi skulle upp på trottoaren och gå vidare. Han tyckte det var mycket märkligt, tittade på mig och dröjde sig kvar vid bilen, som om han tyckte att jag inte riktigt förstått att han faktiskt hade hittat bilen. :-)
Jag fortsatte att berömma, försökte få honom att gå med mig. Han sätter sig bakom bilen, vid bakluckan, och tittar uppfodrande på mig som om: "Men öppna då, så jag kan hoppa in i min bilbur!" Än en gång försöker jag övertyga honom att vi ska gå vidare, trots att han varit jätteduktig. Till slut får jag med honom upp på trottoaren, till bilens passagerarsida. Då ställer han sig där vid främre dörren, dröjer sig kvar, ställer sig till slut på sina två snygga bakben, upp med framtassarna mot dörren, vid fönsterkanten, och tittar in i bilens framsäte. Det såg ut som om han liksom ville visa, och dubbelkolla själv, att det faktiskt var våran bil! Så himla rolig kille!!
Till slut så kände jag att jag måste belöna honom, för lyckat uppdrag. Så jag hade under tiden lyckats prångla upp en liten fjärdedels bit av en intorkad Frolic i jackfickan. Den tog han glatt och "mammahjärtat" i mig fick dåligt samvete med tanke på att han varit magsjuk hela dagen och inte borde äta något så svårsmält... och stenhårt... mitt i risdieten... Men han var glad, lycklig och stolt och följde glatt med vidare hemåt!!
Han e en rolig kille!
Kan rapportera att han hittills inte spytt eller någonting liknande mer ikväll. Han har fått ytterligare en omgång ris, som han gladeligen pillade i sig. Lite svårt att få upp de sista kornen, de fastnar ju så lätt i skålen.
Håller tummarna för att alla tarmar och magar och grejer funkar imorgon!
notis: "Var är xxxx?" och "Leta!" är sånt vi gör hela tiden. Med leksaker och andra namnnämnda grejer. Men det här var första gången som "bilen" och "Leta!" fungerade ihop. Något så diffust som en bil, och inte en leksak som luktar Merlyn-slem eller en leksak fylld med godisar, eller godisbitar gömda i lägenheten eller ute på promenaden. Diffust och lyckat!!
Leta fjäril, Leta snigel, Leta brandpost, Var är Peter? Leta! är några exempel.
Leta fjäril, Leta snigel, Leta brandpost, Var är Peter? Leta! är några exempel.
torsdag 8 september 2011
Idag har vi jagat hästar!!
Eller kanske inte riktigt jagat.
Hussa trodde att jag kunde hålla mig snäll och i närheten när vi var på ett nytt ställe idag. Men då visste inte hon att det fanns hästhagar där! Ooooooooh så kul!!! Jag for runt och slirade och svängde som den värsta rallybilen! Fast så mycket jagande blev det kanske inte..... De var ju värsta stora ju! Men jag kunde springa omkring och väja när den ena försökte smyga på mig... Men jag hann undan varje gång! Men guuud så spännande, jag var jättenyfiken! Men det är bäst att hålla farten uppe ifall de skulle få tag på mig. Vroooooooom!!!
(Nämnde jag att vi var i ett naturreservat? Nä just det. Hon hävdar bestämt att hon såg den skylten efteråt på väg till bilen. Som om det gills.....)
Och nu går hon omkring och tjatar om att jag är döv!!! Fnys, det är jag inte alls det!
Hussa trodde att jag kunde hålla mig snäll och i närheten när vi var på ett nytt ställe idag. Men då visste inte hon att det fanns hästhagar där! Ooooooooh så kul!!! Jag for runt och slirade och svängde som den värsta rallybilen! Fast så mycket jagande blev det kanske inte..... De var ju värsta stora ju! Men jag kunde springa omkring och väja när den ena försökte smyga på mig... Men jag hann undan varje gång! Men guuud så spännande, jag var jättenyfiken! Men det är bäst att hålla farten uppe ifall de skulle få tag på mig. Vroooooooom!!!
(Nämnde jag att vi var i ett naturreservat? Nä just det. Hon hävdar bestämt att hon såg den skylten efteråt på väg till bilen. Som om det gills.....)
Och nu går hon omkring och tjatar om att jag är döv!!! Fnys, det är jag inte alls det!
tisdag 6 september 2011
Hundregler
Vilka regler gäller egentligen för hundägande i Stockholm? Många vet inte att reglerna kan skilja sig väldigt beroende på var man är. Alltså, beroende på vilken kommun (eller vilket län?) som man befinner sig i. Lite klurigt. Som om man hade olika lagar i olika delar av landet, liksom.
Generellt så gäller koppeltvång inom Stockholm.
Nedan följer ett urklipp från Stockholms kommuns sajt:
I Stockholm råder koppeltvång. Det innebär att hundägaren alltid ska hålla hunden kopplad på offentlig plats, utom på kommunens hundrastplatser. Se länken längst ner på sidan under relaterade länkar för att hitta hundrastplatser och hundrastgårdar.
Under tiden den 1 mars-20 augusti är det dessutom förbjudet för hundar att springa lösa i skog och mark där det finns vilt. Under perioden 1 juni–31 augusti får heller inte hunden tas med till särskilt angivna områden på badplatser (se information på respektive badplats), .
Här kan man hitta övergripande information:
Stockholms kommuns information
Allmänna lokala ordningsföreskrifter Stockholms kommun (massar lagparagrafer - ändock lättöverskådligt)
Hundrastplatser:
Kommunkarta över hundrastplatser (personligen tycker jag att den är "lite knepig"...)
Till detta vill jag även tillägga kruxet med naturskyddsområden och liknande.
Kopplingstvång råder i nästan alla naturreservat och motsvarande. Det finns i bara Stockholms län över 270 naturreservat!! Har du koll på alla? Många är nya och har kommit till bara under senaste året... Länsstyrelsen har en komplett lista. Kommunens info verkar vara helt out of date på detta område, dessvärre. I alla fall inom Stockholms kommun. Men det är du som hundägare som ska veta och hålla koll. Man kan inte riktigt skylla på "men jag hade ingen aaaaaning...."
Exempel på områden:
Sätraskogen - Rösjöskogen - Gömmaren - Flemingsbergsskogen - Lännaskogen - Rudan i Haninge
Jag kan fylla på listan, och länka, allt eftersom jag får tid och hittar info.
Hundbajs då?
Detta är också klippt och skuret från de Allmänna lokala ordningsföreskrifterna i Stockholms kommun:
22 §
Förorening efter hund skall plockas upp dels på samtliga gångbanor och parkvägar som utgör offentlig plats, dels andra offentliga platser inom följande stadsdelar:
Kungsholmen, Stadshagen, Kristineberg, Fredhäll, Marieberg, Stora och Lilla Essingen, Långholmen, Reimersholme, Södermalm, Riddarholmen, Gamla Stan, Skeppsholmen, Kastellholmen, Norrmalm, Vasastaden, Östermalm, Hjorthagen samt del av Ladugårdsgärdet och del av Djurgården (kartbild finns som bilaga)
Personligen kan jag tycka att det är märkligt att man bara ska plocka upp på gångvägarna och parkvägarna, och inte i själva parkerna.....??
Några ord om det allmänna koppeltvånget - tikar - kyrkogårdar/begravningsplatser:
20 §
Hundar skall hållas kopplade på offentlig plats med undantag av de områden där kommunen anordnat hundrastplatser. Tikar skall under löptid hållas kopplade när de vistas utanför inhägnade områden. Hundar får inte vistas på stadens egna eller till staden upplåtna begravningsplatser och kyrkogårdar.
Egentligen inget konstigt, men samtidigt lite sorgligt.... När den tvåbenta livskamraten har gått ur tiden (dvs dött), så måste man lämna enda vännen hemma, och ensam vandra till kyrkogård och begravningsplatser... Fullt förståeligt, men ändock så orimligt sorgset. Får nästan lite tårar i ögonen. Man ser bilden framför sig.
Hade ni tänkt gå och bada med familjen? Eller kanske låta hunden plaska lite en varm sommardag?
Glöm det.... I alla fall om ni hade tänkt göra det någonstans där det går att komma fram... Läs följande:
23 §
Hund får inte medföras eller vistas inom de på bifogade kartor markerade områdena (bilaga 2), på nedan angivna badplatser under perioden 1 juni - 31 augusti:
Brunnsvikens strandbad
Farsta strandbad
Flatenbadet
Fredhällsbadet
Hässelby allmänna bad
Hässelby strandbad
Hökarängsbadet
Johannedalsbadet
Kanaanbadet
Lilla Essinge bryggbad
Långholmens friluftsbad
Långholmens klippbad
Långsjöbadet
Lövstabadet
Maltesholmsbadet
Mälarhöjdsbadet
Smedsuddsbadet
Solviksbadet
Stora Essinge sol- och duschbad
Sätrabadet
Trekantens strandbad
Ängbybadet.
Det finns ju självklart hundbad ordnade på vissa ställen, men inte en enda skylt så långt ögat kan nå..... Inte heller har jag hittat någon vettig sammanställning, t ex från kommunens håll.
Och kom för guds skull ihåg att man faktiskt måste hålla sin hund kopplad när de är och badar. Det är ju ändå inget inhägnat hundrastställe... (Jag vet inte vad lagen säger om kopplade hundar som stryps när de badar och hoppar efter pinnar... Ja, ja.)
Notera att det här inlägget inte är någon pekpinne. Det är helt enkelt en liten sammanställning, delvis för min egen del, och jag delar självklart gärna med mig. Men under sommarhalvåret har jag varit så tokfrustrerad över hur svårt det ändå är att ha hund i Stockholm. Man känner sig ovälkommen precis överallt. Folk undrar hur det kommer sig att vissa inte har bättre pli på sina hundar. Men hur enkelt är det att träna sin hund, i Stockholm, när man inte får vara någonstans? Lätt att träna inkallning med koppel... Eller roliga lekar. Eller gå och bada. Områden som inte är badplatser är som regel ganska otillgängliga. Min hund är dessutom inte någon som dyker, han går helst och plaskar runt vid strandkanten och dricker Mälar-vatten. Han hoppar inte i från någon klippa eller kastar sig ut och simmar.
Vi skaffade ju vår hund förra sommaren. Då var han ju så liten och pluttig och kunde inte gå så mycket och det var en hel massa att lära sig och vänja sig vid. Så det är egentligen först nu, och under vinterhalvåret förstås, som man har blivit varse hur det är egentligen. I vintras, när man då fick ha hunden lös (om man inte råkade springa omkring i ett naturreservat, dvs alla skogar i kommunen, typ...) då var det ju meterhög snö och inte helt enkelt att hitta någonstans som det gick att vara på ens! Ja, ni minns väl själva.
Så jag är helt enkelt lite frustrerad. Jag har sett framför mig allt kul jag skulle göra med min voffsing, men känner mig lite bakbunden och intryckt i skämshörnet. Onda ögat får man från många över huvudtag tycker jag. Och i hundrastgårdarna där är det ju helt andra villkor som gäller. Vi älskar att vara där, men det är liksom inte i den miljön man kan träna massa saker i.
Så vad gör man åt saken???
Jo, köper ett landställe med 3500 kvm tomt, utan grannar annat än Smålands djupa skogar... (inte helt inräknat i budgeten för hundköpet, men va f-n!! ;-)
Generellt så gäller koppeltvång inom Stockholm.
Nedan följer ett urklipp från Stockholms kommuns sajt:
I Stockholm råder koppeltvång. Det innebär att hundägaren alltid ska hålla hunden kopplad på offentlig plats, utom på kommunens hundrastplatser. Se länken längst ner på sidan under relaterade länkar för att hitta hundrastplatser och hundrastgårdar.
Under tiden den 1 mars-20 augusti är det dessutom förbjudet för hundar att springa lösa i skog och mark där det finns vilt. Under perioden 1 juni–31 augusti får heller inte hunden tas med till särskilt angivna områden på badplatser (se information på respektive badplats), .
Här kan man hitta övergripande information:
Stockholms kommuns information
Allmänna lokala ordningsföreskrifter Stockholms kommun (massar lagparagrafer - ändock lättöverskådligt)
Hundrastplatser:
Kommunkarta över hundrastplatser (personligen tycker jag att den är "lite knepig"...)
Till detta vill jag även tillägga kruxet med naturskyddsområden och liknande.
Kopplingstvång råder i nästan alla naturreservat och motsvarande. Det finns i bara Stockholms län över 270 naturreservat!! Har du koll på alla? Många är nya och har kommit till bara under senaste året... Länsstyrelsen har en komplett lista. Kommunens info verkar vara helt out of date på detta område, dessvärre. I alla fall inom Stockholms kommun. Men det är du som hundägare som ska veta och hålla koll. Man kan inte riktigt skylla på "men jag hade ingen aaaaaning...."
Exempel på områden:
Sätraskogen - Rösjöskogen - Gömmaren - Flemingsbergsskogen - Lännaskogen - Rudan i Haninge
Jag kan fylla på listan, och länka, allt eftersom jag får tid och hittar info.
Hundbajs då?
Detta är också klippt och skuret från de Allmänna lokala ordningsföreskrifterna i Stockholms kommun:
22 §
Förorening efter hund skall plockas upp dels på samtliga gångbanor och parkvägar som utgör offentlig plats, dels andra offentliga platser inom följande stadsdelar:
Kungsholmen, Stadshagen, Kristineberg, Fredhäll, Marieberg, Stora och Lilla Essingen, Långholmen, Reimersholme, Södermalm, Riddarholmen, Gamla Stan, Skeppsholmen, Kastellholmen, Norrmalm, Vasastaden, Östermalm, Hjorthagen samt del av Ladugårdsgärdet och del av Djurgården (kartbild finns som bilaga)
Personligen kan jag tycka att det är märkligt att man bara ska plocka upp på gångvägarna och parkvägarna, och inte i själva parkerna.....??
Några ord om det allmänna koppeltvånget - tikar - kyrkogårdar/begravningsplatser:
20 §
Hundar skall hållas kopplade på offentlig plats med undantag av de områden där kommunen anordnat hundrastplatser. Tikar skall under löptid hållas kopplade när de vistas utanför inhägnade områden. Hundar får inte vistas på stadens egna eller till staden upplåtna begravningsplatser och kyrkogårdar.
Egentligen inget konstigt, men samtidigt lite sorgligt.... När den tvåbenta livskamraten har gått ur tiden (dvs dött), så måste man lämna enda vännen hemma, och ensam vandra till kyrkogård och begravningsplatser... Fullt förståeligt, men ändock så orimligt sorgset. Får nästan lite tårar i ögonen. Man ser bilden framför sig.
Hade ni tänkt gå och bada med familjen? Eller kanske låta hunden plaska lite en varm sommardag?
Glöm det.... I alla fall om ni hade tänkt göra det någonstans där det går att komma fram... Läs följande:
23 §
Hund får inte medföras eller vistas inom de på bifogade kartor markerade områdena (bilaga 2), på nedan angivna badplatser under perioden 1 juni - 31 augusti:
Brunnsvikens strandbad
Farsta strandbad
Flatenbadet
Fredhällsbadet
Hässelby allmänna bad
Hässelby strandbad
Hökarängsbadet
Johannedalsbadet
Kanaanbadet
Lilla Essinge bryggbad
Långholmens friluftsbad
Långholmens klippbad
Långsjöbadet
Lövstabadet
Maltesholmsbadet
Mälarhöjdsbadet
Smedsuddsbadet
Solviksbadet
Stora Essinge sol- och duschbad
Sätrabadet
Trekantens strandbad
Ängbybadet.
Det finns ju självklart hundbad ordnade på vissa ställen, men inte en enda skylt så långt ögat kan nå..... Inte heller har jag hittat någon vettig sammanställning, t ex från kommunens håll.
Och kom för guds skull ihåg att man faktiskt måste hålla sin hund kopplad när de är och badar. Det är ju ändå inget inhägnat hundrastställe... (Jag vet inte vad lagen säger om kopplade hundar som stryps när de badar och hoppar efter pinnar... Ja, ja.)
Notera att det här inlägget inte är någon pekpinne. Det är helt enkelt en liten sammanställning, delvis för min egen del, och jag delar självklart gärna med mig. Men under sommarhalvåret har jag varit så tokfrustrerad över hur svårt det ändå är att ha hund i Stockholm. Man känner sig ovälkommen precis överallt. Folk undrar hur det kommer sig att vissa inte har bättre pli på sina hundar. Men hur enkelt är det att träna sin hund, i Stockholm, när man inte får vara någonstans? Lätt att träna inkallning med koppel... Eller roliga lekar. Eller gå och bada. Områden som inte är badplatser är som regel ganska otillgängliga. Min hund är dessutom inte någon som dyker, han går helst och plaskar runt vid strandkanten och dricker Mälar-vatten. Han hoppar inte i från någon klippa eller kastar sig ut och simmar.
Vi skaffade ju vår hund förra sommaren. Då var han ju så liten och pluttig och kunde inte gå så mycket och det var en hel massa att lära sig och vänja sig vid. Så det är egentligen först nu, och under vinterhalvåret förstås, som man har blivit varse hur det är egentligen. I vintras, när man då fick ha hunden lös (om man inte råkade springa omkring i ett naturreservat, dvs alla skogar i kommunen, typ...) då var det ju meterhög snö och inte helt enkelt att hitta någonstans som det gick att vara på ens! Ja, ni minns väl själva.
Så jag är helt enkelt lite frustrerad. Jag har sett framför mig allt kul jag skulle göra med min voffsing, men känner mig lite bakbunden och intryckt i skämshörnet. Onda ögat får man från många över huvudtag tycker jag. Och i hundrastgårdarna där är det ju helt andra villkor som gäller. Vi älskar att vara där, men det är liksom inte i den miljön man kan träna massa saker i.
Så vad gör man åt saken???
Jo, köper ett landställe med 3500 kvm tomt, utan grannar annat än Smålands djupa skogar... (inte helt inräknat i budgeten för hundköpet, men va f-n!! ;-)
torsdag 25 augusti 2011
Nya hundrastgården!
I måndags var vi på nya hundrastgården nere vid Vintervikscaféet!
Vi trodde ju dessutom att det var supernytt... Men det var nog mest för att vi inte hade hittat den tidigare. De har gömt undan den duktigt, sen är de fullkomligt usla på att informera... En skylt med en pil vore väl en enkel sak att ordna? Framförallt med tanke på att det är ett rekreationsområde för många, med aktiviteter och café och annan servering, utomhusmusik, teater i parken och en massa annat. Så en skylt med en pil. Skitlätt! Så skulle man ju slippa runt att irra omkring i över en timme och sen komma fram fullkomligt genomsvettig!!! Blä.
Men fram kom vi, om än något flåsande, och parken var där!
Jättefin! Stor och lummig, mycket träd och buskar och lite grusytor och en picknic-bänk, lite backigt och skogigt i största allmänhet. Massa hundar lyckades komma dit i omgångar när vi var där så lilleman hade himla kul! Men det var två stycken whippets som verkligen försökte mästra honom, de hade på något vis fått för sig att Merlyn var något hot de inte gillade. Och när de inte gillar nåt - så gör de det tillsammans! Så han fick sig ett par oförskyllda utskällningar och några utfall (Ingen fara! Dessutom hade deras ägare full koll och visste om och när hon skulle blanda sig i.) som de gjorde mot honom. Men han är ju så ljuvlig att ingenting biter på honom. Han reagerar så bra vid sådana situationer, han blir inte skrämd, han ger inte tillbaka, han blir inte arg eller går till attack. Jag har inte riktigt (i denna stund) den rätta vokabulären för att beskriva hans beteende/reaktion. Jag får ta och filma det någon gång istället, det säger ju faktiskt mer.
Sen var det ett par stora hundar (jämfört med honom), jämngamla med honom, och de lekte fint, och stundtals var de lite avvaktande som om de ville att någon av de andra skulle ta initiativ till lek. De såg så roliga ut.
"Vad ska vi göra?"
"Jag vet inte, vad tycker du?"
"Jag vet inte, det du vill."
"Men jag kan inte komma på nåt. Du då, har du nåt förslag?"
"Nä jag vet inte. Jag gör det ni tycker e kul. Vad vill ni?"
"Alltså jag vet faktiskt inte...."
"Ska vi leka med pinnen?"
(ingen reaktion)
"Nähä. Men vad ska vi göra då?"
"Jag vet inte, kom på nåt du!"
Ungefär så kändes det :-D
Merlyn försökte få igång dem att kampa om en stor pinne med honom. Stundtals lyckades han få med de andra grabbarna. När de inte riktigt reagerar på en gång så lägger han antingen ner pinnen mitt framför och backar ett steg. Som om "Ta den då! Du kan börja."
Eller så får han med någon, som kanske inte får ett så bra grepp direkt, då väntar han, med pinnen i munnen, på att den andra ska ta tag ordentligt, sen drar de och han grymtar och har sig. Sen vinner kanske han, då väntar han in att den andra ska ta tag i andra änden av pinnen igen! Ser grymt roligt ut!
Sen kom det någon pyttesnutte hund, Prazský krysarík. Han var inte så lekig, han var mer typen som kanske var lite osäker och försökte sätta sig i respekt och hela tiden hålla avstånd till de andra. Merlyn försökte vänligt nosa och mana till lek, men killen ville helt enkelt inte leka. Kanske nästa gång?
Sen kom lilla staffetiken som vi träffat förut en gång. Fast då hälsade de bara på varandra, nu fick de chans att leka. Så himla kul hade de! En av de andra hanarna försökte styla för tjejen (de var runt året alla grabbarna som var där), men Merlyn gick runt där som en dygdens försvarare eller gamla tiders förkläde eller så. Han fick tydligen till det att det var hans roll att se till att grabbarna inte fick en chans. Åtminstone inte killen som nyss hade rangordnat sig högst... (trodde han ja!)
Så Merlyn gick liksom runt och blockade honom hela tiden. Värsta basketspelare! Eller som de skulle sagt i Jersey Shore, "cock blocker" ;-D
När de andra grabbarna stack så lekte de alla staffelekar de kunde komma på själva!
lördag 18 juni 2011
Kompisarna på gården
Idag har Merlyn fått träffa en ny pitbull-kompis - Zeke! Det var en i yttre bekantskapskretsen till min dotter som hade denna raring. Jag måste ta reda på mer, jag såg dem bara genom sovrumsfönstret, ute på vår gård. Zeke såg ut att vara lite äldre, troligen även lite högre, svart, finlemmad och vacker! Det verkade vara gott lynne i alla fall i denna nya bekantskap. Det var ett evigt svansviftande och hälsande. Senare på kvällen så satt de på våran vackra innergård, vid några av borden, och snackade, hela gänget. Zeke var med hela tiden medan Merlyn var uppe ett tag hos oss. Så småningom kom dotra upp och bytte om till lite varmare kläder. Filtar och grejer hade de redan tagit ner tidigare. Men när hon koskulle gå ut efter ombytet så tog hon med sig våran glada lilla skit :-) Det hade gått jättebra.
Det är så skönt när man träffar folk som på något sätt hör hemma i bekantskapskretsen, oavsett om det är den inre eller yttre kretsen, som har hund i lämpligt utförande, som gillar att vara med våran lilla plupp. Det bor ju ett par olika här i huset som har hundar av lite mindre sort. Någon blandras, någon borderterrier, någon dvärgschnauzer och lite annat. Men de har liksom "grupperat sig", vilket jag tycker är lite olyckligt. Merlyn går jättebra ihop med dem allihop, men man känner i luften varje gång man kommer ut på vår gemensamma gård (som är jättestor, avdelad som i små mysiga "kvarter", lummiga och med möblering och lekplatser och gräsmattor). Samtalet blir först lite krystat, sen kopplar de snabbt sina hundar - och går in! (eller ut på promenad) Och det här händer oavsett om de har varit där i 10 minuter eller i 2-3 timmar!! Vi har sovrumsfönster och köksfönster mot gården så man kan ju inte direkt undgå att märka när de är där...
Ena farbrorn är väl rätt rar och har väl kommit underfund med att hundarna klarar det här ganska bra. I början när hans valp var yngre (det skiljer bara 1 månad på våra hundar) så var han väl lite ovan och lite smånojjig som man kan vara som nyhundsägare. Inget konstigt med det. Ni vet, lite oroad varje gång de lät när de lekte, orolig när de luktade varandra i rumpan (han sa flera gånger åt sin hund, "Usch,nej, inte så där!!) Men med tiden så har farbrorn utvecklats åt rätt håll och vanan har gjort honom ganska trygg i sitt hundägande även fall det finns mycket kvar att lära. Men vem har inte det?!? :-D
Den andra tantan (ja, ja, hon är i min ålder - men va f-n...) hon är totalnojjig!! I början lyfte de upp sin hund varje gång vi kom!! (utom precis i början, när vår var en liten plupp på inte alldeles för många veckor - och deras var typ 8 månader eller nåt. Men han (deras) skällde redan då!) Deras hund skäller som besatt varje gång vi kommer, när han upptäcker oss, och ännu mer om han leker med den andra tiken. SOM, enligt ägarnas egen utsago, TYCKER ATT DEN TIKEN (frida) ÄR HANS (bamses) OCH HAN (bamse) VILL JU BARA "RÄDDA" HENNE (frida)
- Say what?!? :-O
Då när de här kommentarerna haglade ute på vår egen privata lilla "rastgård" så var Merlyn och den nämnda lilla (4 veckor yngre) tiken Frida, skitbra kompisar och lekte kanonfint! Det gör de fortfarande, men det är ju inte så att chanserna till det dyker upp så ofta numera... Så att "rädda" någon var ju inte aktuellt överhuvudtaget. Om nu den lilla hunden skulle ha fått så mänskliga tankar att han verkligen tänkte så. Istället för att "Jag är en hane - det är du också - försvinn från min gård ditt stora åbäke" - vilket kanske ligger närmre till hands att Bamse tänkte. Om han sysslade med sånt. Tänka alltså.
Ja, ja. Nog ironiserat om detta för idag (/i natt). Det finns fler tillfällen till det framöver. Det är jag alldeles övertygad om. Uttråkad behöver man inte bli i alla fall!!
Min "dröm" är att fånga de här sekvenserna på film!! Både lekarna, skällandet, Merlyns härliga hundspråk - och (Snälla, snälla Gud, jag lovar att vara en gudomlig liten pärla!) även de hysteriskt roliga kommentarerna som andra inte-så-allvetande-hundägare sprider som ett lyckans ljus omkring sig!! ;-)
Puss på er alla godhjärtade människor där ute!
Det är så skönt när man träffar folk som på något sätt hör hemma i bekantskapskretsen, oavsett om det är den inre eller yttre kretsen, som har hund i lämpligt utförande, som gillar att vara med våran lilla plupp. Det bor ju ett par olika här i huset som har hundar av lite mindre sort. Någon blandras, någon borderterrier, någon dvärgschnauzer och lite annat. Men de har liksom "grupperat sig", vilket jag tycker är lite olyckligt. Merlyn går jättebra ihop med dem allihop, men man känner i luften varje gång man kommer ut på vår gemensamma gård (som är jättestor, avdelad som i små mysiga "kvarter", lummiga och med möblering och lekplatser och gräsmattor). Samtalet blir först lite krystat, sen kopplar de snabbt sina hundar - och går in! (eller ut på promenad) Och det här händer oavsett om de har varit där i 10 minuter eller i 2-3 timmar!! Vi har sovrumsfönster och köksfönster mot gården så man kan ju inte direkt undgå att märka när de är där...
Ena farbrorn är väl rätt rar och har väl kommit underfund med att hundarna klarar det här ganska bra. I början när hans valp var yngre (det skiljer bara 1 månad på våra hundar) så var han väl lite ovan och lite smånojjig som man kan vara som nyhundsägare. Inget konstigt med det. Ni vet, lite oroad varje gång de lät när de lekte, orolig när de luktade varandra i rumpan (han sa flera gånger åt sin hund, "Usch,nej, inte så där!!) Men med tiden så har farbrorn utvecklats åt rätt håll och vanan har gjort honom ganska trygg i sitt hundägande även fall det finns mycket kvar att lära. Men vem har inte det?!? :-D
Den andra tantan (ja, ja, hon är i min ålder - men va f-n...) hon är totalnojjig!! I början lyfte de upp sin hund varje gång vi kom!! (utom precis i början, när vår var en liten plupp på inte alldeles för många veckor - och deras var typ 8 månader eller nåt. Men han (deras) skällde redan då!) Deras hund skäller som besatt varje gång vi kommer, när han upptäcker oss, och ännu mer om han leker med den andra tiken. SOM, enligt ägarnas egen utsago, TYCKER ATT DEN TIKEN (frida) ÄR HANS (bamses) OCH HAN (bamse) VILL JU BARA "RÄDDA" HENNE (frida)
- Say what?!? :-O
Då när de här kommentarerna haglade ute på vår egen privata lilla "rastgård" så var Merlyn och den nämnda lilla (4 veckor yngre) tiken Frida, skitbra kompisar och lekte kanonfint! Det gör de fortfarande, men det är ju inte så att chanserna till det dyker upp så ofta numera... Så att "rädda" någon var ju inte aktuellt överhuvudtaget. Om nu den lilla hunden skulle ha fått så mänskliga tankar att han verkligen tänkte så. Istället för att "Jag är en hane - det är du också - försvinn från min gård ditt stora åbäke" - vilket kanske ligger närmre till hands att Bamse tänkte. Om han sysslade med sånt. Tänka alltså.
Ja, ja. Nog ironiserat om detta för idag (/i natt). Det finns fler tillfällen till det framöver. Det är jag alldeles övertygad om. Uttråkad behöver man inte bli i alla fall!!
Min "dröm" är att fånga de här sekvenserna på film!! Både lekarna, skällandet, Merlyns härliga hundspråk - och (Snälla, snälla Gud, jag lovar att vara en gudomlig liten pärla!) även de hysteriskt roliga kommentarerna som andra inte-så-allvetande-hundägare sprider som ett lyckans ljus omkring sig!! ;-)
Puss på er alla godhjärtade människor där ute!
Be nice!
onsdag 30 mars 2011
Sovmorgon
Skrutt är ledig - studiedag. Själv ska jag till läkarmänniskan på eftermiddagen.
Sovmorgon!!! Med bästa sjusovaren Merlyn!!! Om inte husse leker duktig husse och väcker hunden för en morgonrunda, men jag tror nog inte det. Han passar nog på att få en "kort morgon" med direkt inriktning på jobbet.
Sovmorgon!!! Med bästa sjusovaren Merlyn!!! Om inte husse leker duktig husse och väcker hunden för en morgonrunda, men jag tror nog inte det. Han passar nog på att få en "kort morgon" med direkt inriktning på jobbet.
Zzzz...
Valpen lever och mår bra!
Ifall någon trodde något annat.
Merlyn, den godhjärtade, glada, kärleksfulla och busiga lilla Merlyn! Han är nu lite över 8 månader gammal. Han har kommit in i en könsmognadsperiod men inte riktigt fått grepp om vad han ska göra utav det. Förvirringen har varit total för hans del! För lite drygt en och en halv månad sedan så började det.... Det tog några dagar innan vi fattade galoppen här hemma, men jag har massor att komma med till vårt försvar!! :-)
Först fick han någon typ av urinvägsinflammation! Kunde inte kissa, ville inte äta, kissade lite fel (dvs inne - han blev själv väldigt förvånad och gick och gömde sig...) och hade till slut ont när han väl försökte kissa och kämpade länge varje gång. Sen så åt han mindre och mindre... Nu låter ju det här som om det höll på jättelänge, men faktum är att den här dagen när vi konstaterade att han inte kunde kissa (23 feb) så åkte vi till akuten på natten. Jag hade läst mig till att det var SKITFARLIGT om de inte kissar! Det behöver ju inte vara något superfarligt, men OM det är det så har man extremt lite tid på sig att spela på innan det blir livshotande. Så akuten blev det. Efter diverse prover och röntgen (och lite åka vilse mitt i natten) så kom vi ifrån veterinären med ett recept på antibiotika. Första tabletten fick han hos veterinären inpulad i en köttbulle! Mycket lycklig jycke!! :-)
Till slut så kissades det i alla fall lite bättre för varje dag, men man såg fortfarande att han hade ont och kämpade. Veterinären (Bagarmossen) hörde av sig om provsvaren och berättade att det hade varit någon mysko bakterie som de hade sett. Nu kunde ju den här bakterien kanske ha förvirrat sig in i provet på något normalt och ofarligt sätt (typ kontaminering, han kissade ju i en burk ute i hög snö) Det här resulterade i alla fall i ett återbesök hos veterinären (vi tycker om att slösa pengar på vår hund....). Där fick han raka magen!!! :( Han skulle nämligen få göra dels ett ultraljud och dels ta ett sk sterilt urinprov. När de gör ett sterilt urinprov så går de in i urinblåsan med hjälp av en nål som de sticker in i magen. På så sätt kan inga uteliggande bakterier som tex sitter fast i pälsen eller utanpå huden komma in i urinprovet. Sagt och gjort! Men vet ni vad lång tid det tar innan pälsen växer ut igen!?!?! Han ser fortfarande ut som en bäbis på magen! (hundbäbis - dvs valp, det tar ett tag innan pälsen på magen har vuxit sig tät på en valp, så de ser lite nakna ut) Hmm... Ja, ja. Intimrakning på hund.... de kunde väl åtminstone ha gjort något coolt mönster? Blixtformad eller nåt annat?! Tycker i alla fall jag...
Hur som helst. Åter till könsmognad.
I samma veva som allt det här hände så pågick det saker parallellt, bakom kulisserna liksom.
Merlyn har nämligen en liten dam-vän som bor i samma port! Hon är ganska exakt 4 veckor yngre än honom. Hon är en liten dvärgschnauzer och heter Frida. Jag kommer ju aldrig ihåg vad ägarna heter i förnamn (dagissyndromet, ni som har barn fattar), så de går här hemma under namnet "farbror Frida" och "tant Frida". Nu är det ju i princip bara farbror Frida som vi möter ute med den lilla vovvsingen då tant Frida är handikappad. Så då fick vi helt plötsligt veta att lilla tikvalpen Frida löper!!!!
Den informationen hjälpte kan jag säga. Då hade vi i flera dagar undrat varför Merlyn inte blev "frisk"! Han var alldeles konstig hemma, pep (HAN har nu fått smeknamnet Pipen :-) under de här dagarna) och orolig till tusen. Åt precis ingenting! Jag trodde att han inte åt eller drack något för att han hade jobbigt att kissa.... Han var allmänt ostyrig kan man väl säga.
Saken är ju att han höll ju på så här i flera veckor. Åt knappt någonting. Alls. Man fick leka i honom några matbitar ibland. Vi till och med prövade annan mat (jag vet, suck, oerfarna hundägare liksom) Köttbulle-dosen med antibiotika var ju bra också förstås, men det skulle han ju bara ha i 7 dagar, men på så sätt visste vi ju att det i alla fall inte var någon matvägran eller liknande. Till slut lyckades jag ju hitta lite information ocksxå som bekräftade min koppling till löpet... De blir så stissiga att de inte kan koncentrera sig på att äta (Nu pratar vi ändå om att dygnet har 24 timmar, men man kan ändå inte komma ihåg att äta under någon av de 24 timmarna.... Killar!!!) Så våran lilla runda kille blev lite mager under de här veckorna :-)
Kommer helt osökt att tänka på den gamla slagdängan:
"Kan inte hej, kan inte hej, kan inte hejda mig
när jag ser en tjusig tjej" (Robban Broberg)
Nu äter han i alla fall äntligen ordentligt igen!! Puh!
Sen har han ju utvecklat en OERHÖRD kärlek till kuddar under den här tiden.
Och nu pratar vi inte om att gosa.... kärleken till kuddarna är oändlig! Och oändligt fysisk...
Gode Gud! Vill knappt tänkta på´t! Så här springer vi runt och räddar kuddar och gömmer kuddar och slänger upp dem högst upp på bokhyllor och skåp och annat om dagarna :-P
Nä nu får det faktiskt bli läggdags. Merlyn börjar rulla en hård boll över parkettgolvet och jag gissar att grannen vill sova.... (fniss). Sista rastningen för kvällen fixade min skrutta, Merlyns kära "matte"
Merlyn, den godhjärtade, glada, kärleksfulla och busiga lilla Merlyn! Han är nu lite över 8 månader gammal. Han har kommit in i en könsmognadsperiod men inte riktigt fått grepp om vad han ska göra utav det. Förvirringen har varit total för hans del! För lite drygt en och en halv månad sedan så började det.... Det tog några dagar innan vi fattade galoppen här hemma, men jag har massor att komma med till vårt försvar!! :-)
Först fick han någon typ av urinvägsinflammation! Kunde inte kissa, ville inte äta, kissade lite fel (dvs inne - han blev själv väldigt förvånad och gick och gömde sig...) och hade till slut ont när han väl försökte kissa och kämpade länge varje gång. Sen så åt han mindre och mindre... Nu låter ju det här som om det höll på jättelänge, men faktum är att den här dagen när vi konstaterade att han inte kunde kissa (23 feb) så åkte vi till akuten på natten. Jag hade läst mig till att det var SKITFARLIGT om de inte kissar! Det behöver ju inte vara något superfarligt, men OM det är det så har man extremt lite tid på sig att spela på innan det blir livshotande. Så akuten blev det. Efter diverse prover och röntgen (och lite åka vilse mitt i natten) så kom vi ifrån veterinären med ett recept på antibiotika. Första tabletten fick han hos veterinären inpulad i en köttbulle! Mycket lycklig jycke!! :-)
Till slut så kissades det i alla fall lite bättre för varje dag, men man såg fortfarande att han hade ont och kämpade. Veterinären (Bagarmossen) hörde av sig om provsvaren och berättade att det hade varit någon mysko bakterie som de hade sett. Nu kunde ju den här bakterien kanske ha förvirrat sig in i provet på något normalt och ofarligt sätt (typ kontaminering, han kissade ju i en burk ute i hög snö) Det här resulterade i alla fall i ett återbesök hos veterinären (vi tycker om att slösa pengar på vår hund....). Där fick han raka magen!!! :( Han skulle nämligen få göra dels ett ultraljud och dels ta ett sk sterilt urinprov. När de gör ett sterilt urinprov så går de in i urinblåsan med hjälp av en nål som de sticker in i magen. På så sätt kan inga uteliggande bakterier som tex sitter fast i pälsen eller utanpå huden komma in i urinprovet. Sagt och gjort! Men vet ni vad lång tid det tar innan pälsen växer ut igen!?!?! Han ser fortfarande ut som en bäbis på magen! (hundbäbis - dvs valp, det tar ett tag innan pälsen på magen har vuxit sig tät på en valp, så de ser lite nakna ut) Hmm... Ja, ja. Intimrakning på hund.... de kunde väl åtminstone ha gjort något coolt mönster? Blixtformad eller nåt annat?! Tycker i alla fall jag...
Hur som helst. Åter till könsmognad.
I samma veva som allt det här hände så pågick det saker parallellt, bakom kulisserna liksom.
Merlyn har nämligen en liten dam-vän som bor i samma port! Hon är ganska exakt 4 veckor yngre än honom. Hon är en liten dvärgschnauzer och heter Frida. Jag kommer ju aldrig ihåg vad ägarna heter i förnamn (dagissyndromet, ni som har barn fattar), så de går här hemma under namnet "farbror Frida" och "tant Frida". Nu är det ju i princip bara farbror Frida som vi möter ute med den lilla vovvsingen då tant Frida är handikappad. Så då fick vi helt plötsligt veta att lilla tikvalpen Frida löper!!!!
Den informationen hjälpte kan jag säga. Då hade vi i flera dagar undrat varför Merlyn inte blev "frisk"! Han var alldeles konstig hemma, pep (HAN har nu fått smeknamnet Pipen :-) under de här dagarna) och orolig till tusen. Åt precis ingenting! Jag trodde att han inte åt eller drack något för att han hade jobbigt att kissa.... Han var allmänt ostyrig kan man väl säga.
Saken är ju att han höll ju på så här i flera veckor. Åt knappt någonting. Alls. Man fick leka i honom några matbitar ibland. Vi till och med prövade annan mat (jag vet, suck, oerfarna hundägare liksom) Köttbulle-dosen med antibiotika var ju bra också förstås, men det skulle han ju bara ha i 7 dagar, men på så sätt visste vi ju att det i alla fall inte var någon matvägran eller liknande. Till slut lyckades jag ju hitta lite information ocksxå som bekräftade min koppling till löpet... De blir så stissiga att de inte kan koncentrera sig på att äta (Nu pratar vi ändå om att dygnet har 24 timmar, men man kan ändå inte komma ihåg att äta under någon av de 24 timmarna.... Killar!!!) Så våran lilla runda kille blev lite mager under de här veckorna :-)
Kommer helt osökt att tänka på den gamla slagdängan:
"Kan inte hej, kan inte hej, kan inte hejda mig
när jag ser en tjusig tjej" (Robban Broberg)
Nu äter han i alla fall äntligen ordentligt igen!! Puh!
Sen har han ju utvecklat en OERHÖRD kärlek till kuddar under den här tiden.
Och nu pratar vi inte om att gosa.... kärleken till kuddarna är oändlig! Och oändligt fysisk...
Gode Gud! Vill knappt tänkta på´t! Så här springer vi runt och räddar kuddar och gömmer kuddar och slänger upp dem högst upp på bokhyllor och skåp och annat om dagarna :-P
Nä nu får det faktiskt bli läggdags. Merlyn börjar rulla en hård boll över parkettgolvet och jag gissar att grannen vill sova.... (fniss). Sista rastningen för kvällen fixade min skrutta, Merlyns kära "matte"
Sov så gott!
fredag 18 mars 2011
Rusande vovvsing!
Idag har jag äntligen lyckats lokalisera hundrastgården!!!!
Jag har hört ryktas från en annan hundägare att det ska finnas en hundrastgård någonstans i krokarna kring Liljeholmen. Grejen är att jag hörde talas om det här tidigare i höstas, precis innan vintern. Men ni vet hur det kan bli, det blev liksom aldrig av att ta sig dit. I mitt stilla sinne tänkte jag nog att jag skulle bli guidad dit av någon annan hundägare som visste exakt vart det låg, men det blev aldrig så. Vintern kom och kylan och SNÖN (ni vet, den omtalade snön ) och jag visste att det inte låg så nära så helt plötsligt blev det liksom lite jobbigt att ta sig dit fick jag för mig. Sen visste jag ju faktiskt inte vart det låg, jag har verkligen klurat på det där. Knappt någon jag pratade med som visste om att den fanns!!
Till saken hör också att i höstas och under en stor del av vintern så har det gått bra att ha Merlyn lös, i alla fall när jag har varit ute med honom. Så behovet av en sån däringa rastgård har inte känts så överhängande. Men nu kände jag att det verkligen var dags. Han är lite knepigare ute nu, vill rusa iväg, har blivit döv (!) (ja, ja selektiv hörsel), vet inte vad han heter och sen har det ju varit tvärmörkt större delen av dygnet (i mina ögon) och då blir han ju dessutom osynlig. Han gömde sig i en buske en dag här hemma ute på gården, han var 2 meter ifrån mig men jag såg honom i alla fall inte. Där låg han och filurade och hade skitkul!
Egentligen var jag inte på väg att göra något speciellt. Jag var ute på en liten runda med Merlyn, fick för mig att parkera om bilen (här måste man ju göra det i tid och otid) och helt plötsligt fann jag mig själv planlöst åka omkring i kvarteren runt, runt... Tog siktet på Liljeholmen, fortfarande utan någon plan, hade väl lite tråkigt, och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Till slut märkte jag att jag åkte ner i området där jag hade fått för mig att den här hundrastgården kanske kunde ligga. Området är relativt nybyggt och jag har inte varit där sen innan de började bygga. Det ligger liksom inte på väg till något annat och har man inget ärende dit så är man inte där helt enkelt. Åkte planlöst runt och tänkte att om jag ser någon med en hund så kan jag stanna till och fråga bara. Men jag såg inte en jycke...(Ha, ha!) Det fanns heller inte så många vägar att ta in på heller, området är rätt så "rakt" om man säger så. De håller fortfarande på och bygger i slutändan av området. Jag passerade förbi där - och där, helt plötsligt, så uppenbarade det sig som en hägring i öknen!
Snett emot Årstadalsskolan, på andra sidan den vägen, i en slingrig backe, så ligger rastgården precis längs med den vägen (Sjöviksvägen?). Vände och åkte tillbaka. Fanns ingen parkering som egentligen hörde till men jag lyckades norpa en plats utanför något företag precis brevid.
Vilken lycka!!!! Merlyn var helt galen av glädje att få springa runt där! Det var halt som tusan eftersom det varit mildväder men hunnit frysa på. Det ligger liksom i en backe eller slänt eller vad man ska kalla det. Han sprang som en tok och jag stapplade runt med myrsteg, livrädd för att slå ihjäl mig.
Platsen var annars trevlig. Ganska nära vägen. Snöröjarna hade lassat en stor snöhög precis vid stängslet så jag var lite orolig för att Merlyn skulle upptäcka det och ta ett skutt över. Men han hade inte ögon för detaljerna direkt. I alla fall inte om de inte luktade något.... ;-) När snön är väck är det säkert fint där. Det är lite skogssluttning, lite buskage, lite öppen mark, lite avsågade träd och grenar och någon stubbe. Helt okej. Stängslet i samma höjd (och sort) som på de flesta kommunala dagis och andra liknande ställen. Kunde gott varit lite högre med tanke på stora hundar eller hunder med god hopp-spänst i benen för det ligger skitnära vägen! Ja, ja. Sen var det en STOR soptunna där och en skylt om att man ska plocka upp efter sin hund. Jä rajt. Vilka idioter det finns!! Det låg JÄTTEMYCKET hundbajs i hela området - "det som göms i snö kommer upp i tö" - så himla pinsamma hundägare kan vara! Skäms! Ja, ja, själv drog jag mitt strå till stacken (eller snarare soptunnan) eftersom glad valp lyckades bajsa 4 gånger av ren glädje!!! :-D
Nu börjar det dessutom VERKLIGEN synas att han är en staffe!! När han sprungit och flåsat så har han det där breda grinet som gör att han ser så jäkla kul ut!!! :-) Min gullplupp!!
Någon dag ska jag ta och möte husse efter jobbet också. Han jobbar i stan precis vid Kronobergsparken där de har en hundrastgård också. Kanske lite mer befolkat där..... Här var vi de enda som var!
Jag har hört ryktas från en annan hundägare att det ska finnas en hundrastgård någonstans i krokarna kring Liljeholmen. Grejen är att jag hörde talas om det här tidigare i höstas, precis innan vintern. Men ni vet hur det kan bli, det blev liksom aldrig av att ta sig dit. I mitt stilla sinne tänkte jag nog att jag skulle bli guidad dit av någon annan hundägare som visste exakt vart det låg, men det blev aldrig så. Vintern kom och kylan och SNÖN (ni vet, den omtalade snön ) och jag visste att det inte låg så nära så helt plötsligt blev det liksom lite jobbigt att ta sig dit fick jag för mig. Sen visste jag ju faktiskt inte vart det låg, jag har verkligen klurat på det där. Knappt någon jag pratade med som visste om att den fanns!!
Till saken hör också att i höstas och under en stor del av vintern så har det gått bra att ha Merlyn lös, i alla fall när jag har varit ute med honom. Så behovet av en sån däringa rastgård har inte känts så överhängande. Men nu kände jag att det verkligen var dags. Han är lite knepigare ute nu, vill rusa iväg, har blivit döv (!) (ja, ja selektiv hörsel), vet inte vad han heter och sen har det ju varit tvärmörkt större delen av dygnet (i mina ögon) och då blir han ju dessutom osynlig. Han gömde sig i en buske en dag här hemma ute på gården, han var 2 meter ifrån mig men jag såg honom i alla fall inte. Där låg han och filurade och hade skitkul!
Egentligen var jag inte på väg att göra något speciellt. Jag var ute på en liten runda med Merlyn, fick för mig att parkera om bilen (här måste man ju göra det i tid och otid) och helt plötsligt fann jag mig själv planlöst åka omkring i kvarteren runt, runt... Tog siktet på Liljeholmen, fortfarande utan någon plan, hade väl lite tråkigt, och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Till slut märkte jag att jag åkte ner i området där jag hade fått för mig att den här hundrastgården kanske kunde ligga. Området är relativt nybyggt och jag har inte varit där sen innan de började bygga. Det ligger liksom inte på väg till något annat och har man inget ärende dit så är man inte där helt enkelt. Åkte planlöst runt och tänkte att om jag ser någon med en hund så kan jag stanna till och fråga bara. Men jag såg inte en jycke...(Ha, ha!) Det fanns heller inte så många vägar att ta in på heller, området är rätt så "rakt" om man säger så. De håller fortfarande på och bygger i slutändan av området. Jag passerade förbi där - och där, helt plötsligt, så uppenbarade det sig som en hägring i öknen!
Snett emot Årstadalsskolan, på andra sidan den vägen, i en slingrig backe, så ligger rastgården precis längs med den vägen (Sjöviksvägen?). Vände och åkte tillbaka. Fanns ingen parkering som egentligen hörde till men jag lyckades norpa en plats utanför något företag precis brevid.
Vilken lycka!!!! Merlyn var helt galen av glädje att få springa runt där! Det var halt som tusan eftersom det varit mildväder men hunnit frysa på. Det ligger liksom i en backe eller slänt eller vad man ska kalla det. Han sprang som en tok och jag stapplade runt med myrsteg, livrädd för att slå ihjäl mig.
Platsen var annars trevlig. Ganska nära vägen. Snöröjarna hade lassat en stor snöhög precis vid stängslet så jag var lite orolig för att Merlyn skulle upptäcka det och ta ett skutt över. Men han hade inte ögon för detaljerna direkt. I alla fall inte om de inte luktade något.... ;-) När snön är väck är det säkert fint där. Det är lite skogssluttning, lite buskage, lite öppen mark, lite avsågade träd och grenar och någon stubbe. Helt okej. Stängslet i samma höjd (och sort) som på de flesta kommunala dagis och andra liknande ställen. Kunde gott varit lite högre med tanke på stora hundar eller hunder med god hopp-spänst i benen för det ligger skitnära vägen! Ja, ja. Sen var det en STOR soptunna där och en skylt om att man ska plocka upp efter sin hund. Jä rajt. Vilka idioter det finns!! Det låg JÄTTEMYCKET hundbajs i hela området - "det som göms i snö kommer upp i tö" - så himla pinsamma hundägare kan vara! Skäms! Ja, ja, själv drog jag mitt strå till stacken (eller snarare soptunnan) eftersom glad valp lyckades bajsa 4 gånger av ren glädje!!! :-D
Nu börjar det dessutom VERKLIGEN synas att han är en staffe!! När han sprungit och flåsat så har han det där breda grinet som gör att han ser så jäkla kul ut!!! :-) Min gullplupp!!
Någon dag ska jag ta och möte husse efter jobbet också. Han jobbar i stan precis vid Kronobergsparken där de har en hundrastgård också. Kanske lite mer befolkat där..... Här var vi de enda som var!
Nedtecknat av
halksulan herself....
torsdag 20 januari 2011
Med husse till veterinären
Idag har lilla pluppen varit på återbesök hos veterinären! Hussa mådde inte så bra så husse fick ta lite ledigt från sitt viktiga jobb och följa med till Kungens Kurva och djursjukhuset där. Allt gick jättebra!
Tandläkaren, Elisabeth Berglund, sa att allt hade läkt fin efter att ena tanden opererades bort (precis innan jul). Tänderna satt inte riktigt som de skulle i julas men nu har allt rätat till sig. Innan hade hon ju sagt att han kanske skulle behöva göra någon tandreglering pga bettfelet som han verkade utveckla då. Men efter idogt tränande, av främst hussa :-) , så har tänderna lagt sig på plats, i saxbett, som det är tänkt. Innan så satt tänderna så att de skavde mot tandköttet på insidan och det är inget bra hade vi fått veta i december.
Tandläkaren, Elisabeth Berglund, sa att allt hade läkt fin efter att ena tanden opererades bort (precis innan jul). Tänderna satt inte riktigt som de skulle i julas men nu har allt rätat till sig. Innan hade hon ju sagt att han kanske skulle behöva göra någon tandreglering pga bettfelet som han verkade utveckla då. Men efter idogt tränande, av främst hussa :-) , så har tänderna lagt sig på plats, i saxbett, som det är tänkt. Innan så satt tänderna så att de skavde mot tandköttet på insidan och det är inget bra hade vi fått veta i december.
Stiligaste tandraden i stan!
You bet! ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)