... så nu får vi nog gå och lägga oss.
Men jag måste nog nämna att farbror F verkar ha spårat ur helt nu.
När vi mötte de ute efter att ha varit på en hyfsat lång runda så fick jag syn på en svans och hörde röster borta vid sopstationen som ligger på våran fina innergård. Merlyn drog som attans men jag lyckades få honom att sakta ner något. Till slut fick F och en annan hund (som jag inte sett förut) syn på Merlyn och kom glatt fram för att hälsa. Eller ja, i alla fall F, den andra hunden var mer av den lite nervösa skälliga modellen. Men det berörde ju inte Merlyn :-)
Så hälsandet påbörjades och Merlyn ville så gärna leka, ner på armbågarna och knixade och donade. Det var redan mörkt ute så jag ville inte släppa honom lös, för om han sticker i mörkret så ser jag honom inte. Och om inte de andra hundarna ska vara kvar ute så har jag aningens svårt att få honom att stanna i krokarna. Framför allt när det är mörkt och alla spännande dofter, plus att han tycker att det är askul att rymma i det läget....
Ja, ja, som sagt, hälsandet gick alldeles som det ska. F (som är en jämngammal tik) blev helt plötsligt upplyft av sin husse, dvs farbror F! Och då började han svamla om att "nä, se det här går inte, det funkar INTE" Jag frågade vad han menade då. Då svarade han nåt i stil med att "men hon är ju en tik och Merlyn en hane och den andra hunden "D" är en hane" "så det här går inte". Jag fattade ingenting, av flera anledningar. Jag har dels inte fått den reaktionen från honom tidigare. Snarare tvärtom, han är en av de som resonerar, med all rätta, att "det är lugnt, låt de leka, de löser allt". Dessutom har alltid hans hund "F" och Merlyn lekt himla bra ihop. Men han fortsatte vimsa om att "det här funkar inte alls, det här går inte". De hade precis hälsat rätt lugnt och städat på varandra, Merlyn var i koppel dessutom. Han brukar alltid säga, "men släpp honom lös, det går så bra så". Han har nästan alltid sin tik lös, framför allt ute på vår gård. Det ser han som en självklarhet. En annan anledning till att jag inte förstod vad han vimsade om var att jag hade klart och tydligt hört den andra hundens ägare ropa på sin hund "D", och det var utan tvekan ett tjejnamn, svenskt, klart klingande, tydligt och gammaldags flicknamn. Så jag såg nog väldigt frågande ut (jag vet att jag har en tendens att visa allt jag känner med ansiktsuttryck...) Än en gång så påtalade han att, det går inte, hon är ju en tjej och han är en kille och det är ju det där också, eller hur?" sa han då, riktat mot den andra ägaren. Ägarinnan, menar jag. Hon skakade på huvudet och sa, nej, det är en tik. Han stod fortfarande med sin tik i famnen!! Och jag vet att tidigare har han aldrig betett sig så! Vimsig vad det gäller kön har han varit när det gäller Merlyn tidigare. (jag har alltid trott att det berott på hög ålder i kombination med ett och annat innanför västen) Men att lyfta upp sin tik i famnen på det där sättet har han faktiskt aldrig pysslat med, utom när hon har löpt! Då har han blivit lite hispig, redan på långt avstånd..... Vi bor i samma port, kan jag tillägga. :-)
Till slut skakar jag på huvudet, och säger rätt ut att "Jag fattar ingenting!" och sen försöker jag gå förbi. Han beslutar sig snabbt för att gå hem (det här blir bara konstigare och konstigare) med sin hund i ett stadigt tag under armen. Som sagt. Han är 4 meter hemifrån. Den andra ägarinnan till lilla "D" ser bara en liten anings förvirrad ut. Men de verkade inte känna varandra så himla väl, förstod jag sen, så hon greppade väl kanske inte vidden av det märkliga i situationen. Hon påpekade flera gånger så himla glatt om Merlyn, "Men ooooh, vad han inbjuder till lek!!" "Och titta, vad han visar att han vill leka!" Som sagt, väldigt glatt överraskad. Han är ju som sagt ruskigt tydlig i sitt språk i det läget. Trots stretandet i kopplet så gick det inte att ta miste på, ens för en okänd tjej, med en (för oss) okänd och lite småspattig hund :-D
I det läget lyckades farbror F svänga till det med att, "nej, det funkar verkligen inte, hon är en tik och det är hon också men inte han. Då kommer "F" bara att försvara "D"!" Huh?!?! Jag fattar fortfarande inte hur han fick till det där. Dessutom med tanke på att "D" är äldre än "F" och inte verkar känna varandra ens... (jag ska inte påstå alzheimer, men ibland undrar jag, vad är virrig farbror à la normal kontra alkohol och vad är ren "varningsklocka" som kräver ett läkarbesök för lilla farbrorn och hans minnes- och resonemangsproblematik)
Ja, ja. Farbror F försvann inåt och vi blev kvar och småpratade.
Det visade sig att hon bodde i samma hus och att hunden faktiskt var ett nytt tillskott hemma hos dem. En omplacering (i någon form i alla fall) och de hade haft denna tjej bara ett par 3 veckor. Hon var 1 år och 4 månader, så väldigt jämn i ålder med både våran och farbrorns hund. Merlyn är ju nu 1 år och 2 månader och "F" är väl ganska exakt 4 veckor yngre än honom har jag för mig.
Merlyn ville verkligen leka, men den lilla "D" visade tydligt att hon inte var redo. Så jag fick honom att sansa sig och den andra tjejen lyckades också bemästra mötet jättebra. Jag hoppas att de på sikt kan ha lite kul i alla fall. Man får ta det lite lugnt och varligt så ordnar det sig nog.
Vi lyckades prata bort en liten stund, prata hund, förstås. Hon hade väl träffat på "B" också, som inte alls tål Merlyn :-) Så är det, konkurrensen är hård om brudarna på gården :-) Eller nåt...
Jag tror nog till och med att jag lyckades kläcka ur mig hur tant B brukar lyfta upp sin jycke när hon får syn på Merlyn, eller bestämma sig för att gå in, så fort vi dyker upp. De tycker verkligen att det är skitjobbigt att deras hund skäller och lever rövare och inbjuder till bråk så fort Merlyn visar sig. Jag kan förstå det, även fall jag inte skulle rekommendera själva "upplyftande-biten". Men jag är så himla stolt över våran lilla hårboll, som verkligen beter sig så himla bra i sådana situationer. Han är en riktig mästare! Hoppas att han fortsätter vara sådan.
Sedan öppnade sig himlen och både vi och dem rusade åt var sitt håll får att undkomma blötan.
Men NU är det faktiskt läggdags!
torsdag 15 september 2011
söndag 11 september 2011
Vår hund kan hitta bilen!
Det här är något jag har hoppats på ;-) :-D
Vi var ute på en av våra sedvanliga, sena, kvällspromenader. Vi tog en sväng in på en "ny" gata som i alla fall inte jag har upptäckt till fullo tidigare. Merlyn var glad och uppsluppen hela rundan. Kissar överallt, förstås. "Man e väl kille!"
Till saken hör att han har varit sjuk hela dagen! Han har spytt som en (staffe-)gris och det har sprutat ur bägge ändar. Spytt har han gjort hemma, inne (tack, hygglo!) men diarrén kom ute. Och jag måste säga, han har varit sååååå duktig!! Det var ju inte så att jag fattade direkt vad som pågick. Först spydde han vid halv fem, fem imorse. Trött som få, Merlyn står och gnäller vid sovrumsdörren, eller piper snarare. Som en pytte-pytte-liten skogsmus. Jag trodde att han ville ut i hallen för att det kanske hade kommit hem någon nattsuddare. Så jag fick husse att sträcka ut armen och öppna sovrumsdörren i sömnen :-)
Sen hör jag hur han piper igen. Ljudet är så "pipigt" att det nästan är svårt att upptäcka för våra människoöron. Framförallt trötta och sovande människoören... Än en gång tolkade jag det som längtan efter familjens nattsuddare. Jag trodde att han ville in till min dotters sovrum eller att han hade hört någon av dem i porten. Så jag ignorerade "Pipen". Sen hör jag. Hulkandet. Om och om igen. Jag famlar upp, toknaken, i hopp om att ingen nattsuddare (dvs min dotter eller hennes pojkvän) verkligen var hemma. Då ser jag kräkset. Massor med kräks, i hallen, i stora "mathögar". Just då stod han precis vid dörren och hulkade en (förmodade jag) tredje gång. Panik! Eller, ja, panik är väl lite att ta i. Jag var alldeles för sömndrucken för att lyckas uppnå en sådan typ av urgrundskänsla. Men jag lyckades i alla fall fara runt och försöka torka upp och rädda det som räddas kan. Fortfarande jättenaken. (hade dragit en slutsats om att ingen nattsuddare hade dykt upp över huvud taget).
Snygg man är då! Blek som månen, stor som ett hus, med hängmage, guppande tuttar och halvkrypandes på golvet torkandes spyor. Och samtidigt försöka få Merlyn att inte få fatt i mina bröstvårtor som tydligen är oerhört fascinerande... Tur ingen såg en, inte ens sambon, tack och lov. Såna syner skulle vara helt okej för skilsmässohandlingar att börja fara och flyga omkring en :-)
Ja, ja, tillbaka till promenaden.
Han har alltså inte fått så mycket att äta under dagen. Och i första delen så var det nog inget läga att försöka ta fram någon mat, han fick inte behålla någonting. Men framåt kvällskvisten kunde vi i alla fall pilla i oss lite ris. Smaskens! Men det är ju ingen mat för en "växande karl", direkt. Men han verkade må rätt bra ändå. Klockan var väl kanske halv elva på kvällen. Till slut närmar vi oss gatan där bilen står parkerad. Vi parkerar ju på gatan här hemma. Det påminner lite om i city, hur det ser ut här i krokarna. Och nära på samma parkeringskaos mellan varven :-D
När vi står på trottoaren på andra sidan gatan, mitt emot bilen, så sa jag som vanligt: "Stanna!" och "Sitt!" (Jag gör alltid det innan vi går över gator. Måste lära honom att inte springa rätt ut i gatan, med tanke på trafiken. Så det här är ett sätt, inspirerad av hur en av de som bor i vårt hus, gör med sin lite äldre tik.)
Helt plötsligt så finner jag mig själv få nya idéer när jag står där. Jag har provat förut, men inte "tränat" seriöst på just detta "bilmoment".
Men jag sa: "Merlyn, var är bilen? Leta!"
Han tittade på mig en stund, sen går han försiktigt (för att vara honom, på en gata) tvärsöver gatan, i spikrak riktning, rätt på bilen och stannar där! Jag blir ju alldeles förtjust och tjatar om hur duktig han är. Sen försöker jag gå runt bilen med honom, för att vi skulle upp på trottoaren och gå vidare. Han tyckte det var mycket märkligt, tittade på mig och dröjde sig kvar vid bilen, som om han tyckte att jag inte riktigt förstått att han faktiskt hade hittat bilen. :-)
Jag fortsatte att berömma, försökte få honom att gå med mig. Han sätter sig bakom bilen, vid bakluckan, och tittar uppfodrande på mig som om: "Men öppna då, så jag kan hoppa in i min bilbur!" Än en gång försöker jag övertyga honom att vi ska gå vidare, trots att han varit jätteduktig. Till slut får jag med honom upp på trottoaren, till bilens passagerarsida. Då ställer han sig där vid främre dörren, dröjer sig kvar, ställer sig till slut på sina två snygga bakben, upp med framtassarna mot dörren, vid fönsterkanten, och tittar in i bilens framsäte. Det såg ut som om han liksom ville visa, och dubbelkolla själv, att det faktiskt var våran bil! Så himla rolig kille!!
Till slut så kände jag att jag måste belöna honom, för lyckat uppdrag. Så jag hade under tiden lyckats prångla upp en liten fjärdedels bit av en intorkad Frolic i jackfickan. Den tog han glatt och "mammahjärtat" i mig fick dåligt samvete med tanke på att han varit magsjuk hela dagen och inte borde äta något så svårsmält... och stenhårt... mitt i risdieten... Men han var glad, lycklig och stolt och följde glatt med vidare hemåt!!
Han e en rolig kille!
Kan rapportera att han hittills inte spytt eller någonting liknande mer ikväll. Han har fått ytterligare en omgång ris, som han gladeligen pillade i sig. Lite svårt att få upp de sista kornen, de fastnar ju så lätt i skålen.
Håller tummarna för att alla tarmar och magar och grejer funkar imorgon!
Vi var ute på en av våra sedvanliga, sena, kvällspromenader. Vi tog en sväng in på en "ny" gata som i alla fall inte jag har upptäckt till fullo tidigare. Merlyn var glad och uppsluppen hela rundan. Kissar överallt, förstås. "Man e väl kille!"
Till saken hör att han har varit sjuk hela dagen! Han har spytt som en (staffe-)gris och det har sprutat ur bägge ändar. Spytt har han gjort hemma, inne (tack, hygglo!) men diarrén kom ute. Och jag måste säga, han har varit sååååå duktig!! Det var ju inte så att jag fattade direkt vad som pågick. Först spydde han vid halv fem, fem imorse. Trött som få, Merlyn står och gnäller vid sovrumsdörren, eller piper snarare. Som en pytte-pytte-liten skogsmus. Jag trodde att han ville ut i hallen för att det kanske hade kommit hem någon nattsuddare. Så jag fick husse att sträcka ut armen och öppna sovrumsdörren i sömnen :-)
Sen hör jag hur han piper igen. Ljudet är så "pipigt" att det nästan är svårt att upptäcka för våra människoöron. Framförallt trötta och sovande människoören... Än en gång tolkade jag det som längtan efter familjens nattsuddare. Jag trodde att han ville in till min dotters sovrum eller att han hade hört någon av dem i porten. Så jag ignorerade "Pipen". Sen hör jag. Hulkandet. Om och om igen. Jag famlar upp, toknaken, i hopp om att ingen nattsuddare (dvs min dotter eller hennes pojkvän) verkligen var hemma. Då ser jag kräkset. Massor med kräks, i hallen, i stora "mathögar". Just då stod han precis vid dörren och hulkade en (förmodade jag) tredje gång. Panik! Eller, ja, panik är väl lite att ta i. Jag var alldeles för sömndrucken för att lyckas uppnå en sådan typ av urgrundskänsla. Men jag lyckades i alla fall fara runt och försöka torka upp och rädda det som räddas kan. Fortfarande jättenaken. (hade dragit en slutsats om att ingen nattsuddare hade dykt upp över huvud taget).
Snygg man är då! Blek som månen, stor som ett hus, med hängmage, guppande tuttar och halvkrypandes på golvet torkandes spyor. Och samtidigt försöka få Merlyn att inte få fatt i mina bröstvårtor som tydligen är oerhört fascinerande... Tur ingen såg en, inte ens sambon, tack och lov. Såna syner skulle vara helt okej för skilsmässohandlingar att börja fara och flyga omkring en :-)
Ja, ja, tillbaka till promenaden.
Han har alltså inte fått så mycket att äta under dagen. Och i första delen så var det nog inget läga att försöka ta fram någon mat, han fick inte behålla någonting. Men framåt kvällskvisten kunde vi i alla fall pilla i oss lite ris. Smaskens! Men det är ju ingen mat för en "växande karl", direkt. Men han verkade må rätt bra ändå. Klockan var väl kanske halv elva på kvällen. Till slut närmar vi oss gatan där bilen står parkerad. Vi parkerar ju på gatan här hemma. Det påminner lite om i city, hur det ser ut här i krokarna. Och nära på samma parkeringskaos mellan varven :-D
När vi står på trottoaren på andra sidan gatan, mitt emot bilen, så sa jag som vanligt: "Stanna!" och "Sitt!" (Jag gör alltid det innan vi går över gator. Måste lära honom att inte springa rätt ut i gatan, med tanke på trafiken. Så det här är ett sätt, inspirerad av hur en av de som bor i vårt hus, gör med sin lite äldre tik.)
Helt plötsligt så finner jag mig själv få nya idéer när jag står där. Jag har provat förut, men inte "tränat" seriöst på just detta "bilmoment".
Men jag sa: "Merlyn, var är bilen? Leta!"
Han tittade på mig en stund, sen går han försiktigt (för att vara honom, på en gata) tvärsöver gatan, i spikrak riktning, rätt på bilen och stannar där! Jag blir ju alldeles förtjust och tjatar om hur duktig han är. Sen försöker jag gå runt bilen med honom, för att vi skulle upp på trottoaren och gå vidare. Han tyckte det var mycket märkligt, tittade på mig och dröjde sig kvar vid bilen, som om han tyckte att jag inte riktigt förstått att han faktiskt hade hittat bilen. :-)
Jag fortsatte att berömma, försökte få honom att gå med mig. Han sätter sig bakom bilen, vid bakluckan, och tittar uppfodrande på mig som om: "Men öppna då, så jag kan hoppa in i min bilbur!" Än en gång försöker jag övertyga honom att vi ska gå vidare, trots att han varit jätteduktig. Till slut får jag med honom upp på trottoaren, till bilens passagerarsida. Då ställer han sig där vid främre dörren, dröjer sig kvar, ställer sig till slut på sina två snygga bakben, upp med framtassarna mot dörren, vid fönsterkanten, och tittar in i bilens framsäte. Det såg ut som om han liksom ville visa, och dubbelkolla själv, att det faktiskt var våran bil! Så himla rolig kille!!
Till slut så kände jag att jag måste belöna honom, för lyckat uppdrag. Så jag hade under tiden lyckats prångla upp en liten fjärdedels bit av en intorkad Frolic i jackfickan. Den tog han glatt och "mammahjärtat" i mig fick dåligt samvete med tanke på att han varit magsjuk hela dagen och inte borde äta något så svårsmält... och stenhårt... mitt i risdieten... Men han var glad, lycklig och stolt och följde glatt med vidare hemåt!!
Han e en rolig kille!
Kan rapportera att han hittills inte spytt eller någonting liknande mer ikväll. Han har fått ytterligare en omgång ris, som han gladeligen pillade i sig. Lite svårt att få upp de sista kornen, de fastnar ju så lätt i skålen.
Håller tummarna för att alla tarmar och magar och grejer funkar imorgon!
notis: "Var är xxxx?" och "Leta!" är sånt vi gör hela tiden. Med leksaker och andra namnnämnda grejer. Men det här var första gången som "bilen" och "Leta!" fungerade ihop. Något så diffust som en bil, och inte en leksak som luktar Merlyn-slem eller en leksak fylld med godisar, eller godisbitar gömda i lägenheten eller ute på promenaden. Diffust och lyckat!!
Leta fjäril, Leta snigel, Leta brandpost, Var är Peter? Leta! är några exempel.
Leta fjäril, Leta snigel, Leta brandpost, Var är Peter? Leta! är några exempel.
torsdag 8 september 2011
Idag har vi jagat hästar!!
Eller kanske inte riktigt jagat.
Hussa trodde att jag kunde hålla mig snäll och i närheten när vi var på ett nytt ställe idag. Men då visste inte hon att det fanns hästhagar där! Ooooooooh så kul!!! Jag for runt och slirade och svängde som den värsta rallybilen! Fast så mycket jagande blev det kanske inte..... De var ju värsta stora ju! Men jag kunde springa omkring och väja när den ena försökte smyga på mig... Men jag hann undan varje gång! Men guuud så spännande, jag var jättenyfiken! Men det är bäst att hålla farten uppe ifall de skulle få tag på mig. Vroooooooom!!!
(Nämnde jag att vi var i ett naturreservat? Nä just det. Hon hävdar bestämt att hon såg den skylten efteråt på väg till bilen. Som om det gills.....)
Och nu går hon omkring och tjatar om att jag är döv!!! Fnys, det är jag inte alls det!
Hussa trodde att jag kunde hålla mig snäll och i närheten när vi var på ett nytt ställe idag. Men då visste inte hon att det fanns hästhagar där! Ooooooooh så kul!!! Jag for runt och slirade och svängde som den värsta rallybilen! Fast så mycket jagande blev det kanske inte..... De var ju värsta stora ju! Men jag kunde springa omkring och väja när den ena försökte smyga på mig... Men jag hann undan varje gång! Men guuud så spännande, jag var jättenyfiken! Men det är bäst att hålla farten uppe ifall de skulle få tag på mig. Vroooooooom!!!
(Nämnde jag att vi var i ett naturreservat? Nä just det. Hon hävdar bestämt att hon såg den skylten efteråt på väg till bilen. Som om det gills.....)
Och nu går hon omkring och tjatar om att jag är döv!!! Fnys, det är jag inte alls det!
tisdag 6 september 2011
Hundregler
Vilka regler gäller egentligen för hundägande i Stockholm? Många vet inte att reglerna kan skilja sig väldigt beroende på var man är. Alltså, beroende på vilken kommun (eller vilket län?) som man befinner sig i. Lite klurigt. Som om man hade olika lagar i olika delar av landet, liksom.
Generellt så gäller koppeltvång inom Stockholm.
Nedan följer ett urklipp från Stockholms kommuns sajt:
I Stockholm råder koppeltvång. Det innebär att hundägaren alltid ska hålla hunden kopplad på offentlig plats, utom på kommunens hundrastplatser. Se länken längst ner på sidan under relaterade länkar för att hitta hundrastplatser och hundrastgårdar.
Under tiden den 1 mars-20 augusti är det dessutom förbjudet för hundar att springa lösa i skog och mark där det finns vilt. Under perioden 1 juni–31 augusti får heller inte hunden tas med till särskilt angivna områden på badplatser (se information på respektive badplats), .
Här kan man hitta övergripande information:
Stockholms kommuns information
Allmänna lokala ordningsföreskrifter Stockholms kommun (massar lagparagrafer - ändock lättöverskådligt)
Hundrastplatser:
Kommunkarta över hundrastplatser (personligen tycker jag att den är "lite knepig"...)
Till detta vill jag även tillägga kruxet med naturskyddsområden och liknande.
Kopplingstvång råder i nästan alla naturreservat och motsvarande. Det finns i bara Stockholms län över 270 naturreservat!! Har du koll på alla? Många är nya och har kommit till bara under senaste året... Länsstyrelsen har en komplett lista. Kommunens info verkar vara helt out of date på detta område, dessvärre. I alla fall inom Stockholms kommun. Men det är du som hundägare som ska veta och hålla koll. Man kan inte riktigt skylla på "men jag hade ingen aaaaaning...."
Exempel på områden:
Sätraskogen - Rösjöskogen - Gömmaren - Flemingsbergsskogen - Lännaskogen - Rudan i Haninge
Jag kan fylla på listan, och länka, allt eftersom jag får tid och hittar info.
Hundbajs då?
Detta är också klippt och skuret från de Allmänna lokala ordningsföreskrifterna i Stockholms kommun:
22 §
Förorening efter hund skall plockas upp dels på samtliga gångbanor och parkvägar som utgör offentlig plats, dels andra offentliga platser inom följande stadsdelar:
Kungsholmen, Stadshagen, Kristineberg, Fredhäll, Marieberg, Stora och Lilla Essingen, Långholmen, Reimersholme, Södermalm, Riddarholmen, Gamla Stan, Skeppsholmen, Kastellholmen, Norrmalm, Vasastaden, Östermalm, Hjorthagen samt del av Ladugårdsgärdet och del av Djurgården (kartbild finns som bilaga)
Personligen kan jag tycka att det är märkligt att man bara ska plocka upp på gångvägarna och parkvägarna, och inte i själva parkerna.....??
Några ord om det allmänna koppeltvånget - tikar - kyrkogårdar/begravningsplatser:
20 §
Hundar skall hållas kopplade på offentlig plats med undantag av de områden där kommunen anordnat hundrastplatser. Tikar skall under löptid hållas kopplade när de vistas utanför inhägnade områden. Hundar får inte vistas på stadens egna eller till staden upplåtna begravningsplatser och kyrkogårdar.
Egentligen inget konstigt, men samtidigt lite sorgligt.... När den tvåbenta livskamraten har gått ur tiden (dvs dött), så måste man lämna enda vännen hemma, och ensam vandra till kyrkogård och begravningsplatser... Fullt förståeligt, men ändock så orimligt sorgset. Får nästan lite tårar i ögonen. Man ser bilden framför sig.
Hade ni tänkt gå och bada med familjen? Eller kanske låta hunden plaska lite en varm sommardag?
Glöm det.... I alla fall om ni hade tänkt göra det någonstans där det går att komma fram... Läs följande:
23 §
Hund får inte medföras eller vistas inom de på bifogade kartor markerade områdena (bilaga 2), på nedan angivna badplatser under perioden 1 juni - 31 augusti:
Brunnsvikens strandbad
Farsta strandbad
Flatenbadet
Fredhällsbadet
Hässelby allmänna bad
Hässelby strandbad
Hökarängsbadet
Johannedalsbadet
Kanaanbadet
Lilla Essinge bryggbad
Långholmens friluftsbad
Långholmens klippbad
Långsjöbadet
Lövstabadet
Maltesholmsbadet
Mälarhöjdsbadet
Smedsuddsbadet
Solviksbadet
Stora Essinge sol- och duschbad
Sätrabadet
Trekantens strandbad
Ängbybadet.
Det finns ju självklart hundbad ordnade på vissa ställen, men inte en enda skylt så långt ögat kan nå..... Inte heller har jag hittat någon vettig sammanställning, t ex från kommunens håll.
Och kom för guds skull ihåg att man faktiskt måste hålla sin hund kopplad när de är och badar. Det är ju ändå inget inhägnat hundrastställe... (Jag vet inte vad lagen säger om kopplade hundar som stryps när de badar och hoppar efter pinnar... Ja, ja.)
Notera att det här inlägget inte är någon pekpinne. Det är helt enkelt en liten sammanställning, delvis för min egen del, och jag delar självklart gärna med mig. Men under sommarhalvåret har jag varit så tokfrustrerad över hur svårt det ändå är att ha hund i Stockholm. Man känner sig ovälkommen precis överallt. Folk undrar hur det kommer sig att vissa inte har bättre pli på sina hundar. Men hur enkelt är det att träna sin hund, i Stockholm, när man inte får vara någonstans? Lätt att träna inkallning med koppel... Eller roliga lekar. Eller gå och bada. Områden som inte är badplatser är som regel ganska otillgängliga. Min hund är dessutom inte någon som dyker, han går helst och plaskar runt vid strandkanten och dricker Mälar-vatten. Han hoppar inte i från någon klippa eller kastar sig ut och simmar.
Vi skaffade ju vår hund förra sommaren. Då var han ju så liten och pluttig och kunde inte gå så mycket och det var en hel massa att lära sig och vänja sig vid. Så det är egentligen först nu, och under vinterhalvåret förstås, som man har blivit varse hur det är egentligen. I vintras, när man då fick ha hunden lös (om man inte råkade springa omkring i ett naturreservat, dvs alla skogar i kommunen, typ...) då var det ju meterhög snö och inte helt enkelt att hitta någonstans som det gick att vara på ens! Ja, ni minns väl själva.
Så jag är helt enkelt lite frustrerad. Jag har sett framför mig allt kul jag skulle göra med min voffsing, men känner mig lite bakbunden och intryckt i skämshörnet. Onda ögat får man från många över huvudtag tycker jag. Och i hundrastgårdarna där är det ju helt andra villkor som gäller. Vi älskar att vara där, men det är liksom inte i den miljön man kan träna massa saker i.
Så vad gör man åt saken???
Jo, köper ett landställe med 3500 kvm tomt, utan grannar annat än Smålands djupa skogar... (inte helt inräknat i budgeten för hundköpet, men va f-n!! ;-)
Generellt så gäller koppeltvång inom Stockholm.
Nedan följer ett urklipp från Stockholms kommuns sajt:
I Stockholm råder koppeltvång. Det innebär att hundägaren alltid ska hålla hunden kopplad på offentlig plats, utom på kommunens hundrastplatser. Se länken längst ner på sidan under relaterade länkar för att hitta hundrastplatser och hundrastgårdar.
Under tiden den 1 mars-20 augusti är det dessutom förbjudet för hundar att springa lösa i skog och mark där det finns vilt. Under perioden 1 juni–31 augusti får heller inte hunden tas med till särskilt angivna områden på badplatser (se information på respektive badplats), .
Här kan man hitta övergripande information:
Stockholms kommuns information
Allmänna lokala ordningsföreskrifter Stockholms kommun (massar lagparagrafer - ändock lättöverskådligt)
Hundrastplatser:
Kommunkarta över hundrastplatser (personligen tycker jag att den är "lite knepig"...)
Till detta vill jag även tillägga kruxet med naturskyddsområden och liknande.
Kopplingstvång råder i nästan alla naturreservat och motsvarande. Det finns i bara Stockholms län över 270 naturreservat!! Har du koll på alla? Många är nya och har kommit till bara under senaste året... Länsstyrelsen har en komplett lista. Kommunens info verkar vara helt out of date på detta område, dessvärre. I alla fall inom Stockholms kommun. Men det är du som hundägare som ska veta och hålla koll. Man kan inte riktigt skylla på "men jag hade ingen aaaaaning...."
Exempel på områden:
Sätraskogen - Rösjöskogen - Gömmaren - Flemingsbergsskogen - Lännaskogen - Rudan i Haninge
Jag kan fylla på listan, och länka, allt eftersom jag får tid och hittar info.
Hundbajs då?
Detta är också klippt och skuret från de Allmänna lokala ordningsföreskrifterna i Stockholms kommun:
22 §
Förorening efter hund skall plockas upp dels på samtliga gångbanor och parkvägar som utgör offentlig plats, dels andra offentliga platser inom följande stadsdelar:
Kungsholmen, Stadshagen, Kristineberg, Fredhäll, Marieberg, Stora och Lilla Essingen, Långholmen, Reimersholme, Södermalm, Riddarholmen, Gamla Stan, Skeppsholmen, Kastellholmen, Norrmalm, Vasastaden, Östermalm, Hjorthagen samt del av Ladugårdsgärdet och del av Djurgården (kartbild finns som bilaga)
Personligen kan jag tycka att det är märkligt att man bara ska plocka upp på gångvägarna och parkvägarna, och inte i själva parkerna.....??
Några ord om det allmänna koppeltvånget - tikar - kyrkogårdar/begravningsplatser:
20 §
Hundar skall hållas kopplade på offentlig plats med undantag av de områden där kommunen anordnat hundrastplatser. Tikar skall under löptid hållas kopplade när de vistas utanför inhägnade områden. Hundar får inte vistas på stadens egna eller till staden upplåtna begravningsplatser och kyrkogårdar.
Egentligen inget konstigt, men samtidigt lite sorgligt.... När den tvåbenta livskamraten har gått ur tiden (dvs dött), så måste man lämna enda vännen hemma, och ensam vandra till kyrkogård och begravningsplatser... Fullt förståeligt, men ändock så orimligt sorgset. Får nästan lite tårar i ögonen. Man ser bilden framför sig.
Hade ni tänkt gå och bada med familjen? Eller kanske låta hunden plaska lite en varm sommardag?
Glöm det.... I alla fall om ni hade tänkt göra det någonstans där det går att komma fram... Läs följande:
23 §
Hund får inte medföras eller vistas inom de på bifogade kartor markerade områdena (bilaga 2), på nedan angivna badplatser under perioden 1 juni - 31 augusti:
Brunnsvikens strandbad
Farsta strandbad
Flatenbadet
Fredhällsbadet
Hässelby allmänna bad
Hässelby strandbad
Hökarängsbadet
Johannedalsbadet
Kanaanbadet
Lilla Essinge bryggbad
Långholmens friluftsbad
Långholmens klippbad
Långsjöbadet
Lövstabadet
Maltesholmsbadet
Mälarhöjdsbadet
Smedsuddsbadet
Solviksbadet
Stora Essinge sol- och duschbad
Sätrabadet
Trekantens strandbad
Ängbybadet.
Det finns ju självklart hundbad ordnade på vissa ställen, men inte en enda skylt så långt ögat kan nå..... Inte heller har jag hittat någon vettig sammanställning, t ex från kommunens håll.
Och kom för guds skull ihåg att man faktiskt måste hålla sin hund kopplad när de är och badar. Det är ju ändå inget inhägnat hundrastställe... (Jag vet inte vad lagen säger om kopplade hundar som stryps när de badar och hoppar efter pinnar... Ja, ja.)
Notera att det här inlägget inte är någon pekpinne. Det är helt enkelt en liten sammanställning, delvis för min egen del, och jag delar självklart gärna med mig. Men under sommarhalvåret har jag varit så tokfrustrerad över hur svårt det ändå är att ha hund i Stockholm. Man känner sig ovälkommen precis överallt. Folk undrar hur det kommer sig att vissa inte har bättre pli på sina hundar. Men hur enkelt är det att träna sin hund, i Stockholm, när man inte får vara någonstans? Lätt att träna inkallning med koppel... Eller roliga lekar. Eller gå och bada. Områden som inte är badplatser är som regel ganska otillgängliga. Min hund är dessutom inte någon som dyker, han går helst och plaskar runt vid strandkanten och dricker Mälar-vatten. Han hoppar inte i från någon klippa eller kastar sig ut och simmar.
Vi skaffade ju vår hund förra sommaren. Då var han ju så liten och pluttig och kunde inte gå så mycket och det var en hel massa att lära sig och vänja sig vid. Så det är egentligen först nu, och under vinterhalvåret förstås, som man har blivit varse hur det är egentligen. I vintras, när man då fick ha hunden lös (om man inte råkade springa omkring i ett naturreservat, dvs alla skogar i kommunen, typ...) då var det ju meterhög snö och inte helt enkelt att hitta någonstans som det gick att vara på ens! Ja, ni minns väl själva.
Så jag är helt enkelt lite frustrerad. Jag har sett framför mig allt kul jag skulle göra med min voffsing, men känner mig lite bakbunden och intryckt i skämshörnet. Onda ögat får man från många över huvudtag tycker jag. Och i hundrastgårdarna där är det ju helt andra villkor som gäller. Vi älskar att vara där, men det är liksom inte i den miljön man kan träna massa saker i.
Så vad gör man åt saken???
Jo, köper ett landställe med 3500 kvm tomt, utan grannar annat än Smålands djupa skogar... (inte helt inräknat i budgeten för hundköpet, men va f-n!! ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)