Nu har det hänt. Jag visste att det bara var en tidsfråga...
Vi har ju haft aningens problem med att klippa klorna på den lilla rackarns staffe-ormen... :-) Vi har tränat och myst och pysslat och hållt fast och envisats. Vi har till och med bett veterinären - men ack, ingen hjälp där inte - när vi var där för 12-veckors-vaccinationen. Guuuud, vilken diskussion det blev!! (det är en lång story bara det)
Hur som helst, klorna slutar ju inte växa bara för att vi inte lyckas få till det. Vi har fått till det någon enstaka gång, med ett par klor då och då, men satan vad de växer!! Någon gång lyckades jag klippa när han sov, helt utmattad, efter ett besök hos labbarna de fina.
Men så igår var det dags igen. Klipp! Men oooops....!! Där var visst pulpan, tjolahopp! Och hej vad det blödde!!! Allmän kontrollerad panik :-) Matte och hussa var igång och husse sov, men han blev uppryckt ur sängen då det behövdes ett par extra händer. Han var inte till så mycken hjälp dock, sömndrucken som har var (det heter så - han hade alltså inte druckit - bara så ni inte missförstår) Blodet skvätte åt alla håll och Lailas potatismjöl åkte fram. Eller åkte åt alla möjliga håll kanske man ska säga :-) Sen var det till att försöka binda om det hela för det fortsatte blöda och han sprattlade ganska vilt. Han är ju inte helt med på noterna när han blir fasthållen. Ont hade han dock inte, som bekant så känner de ju inget när man klipper i pulpan, men det är ett satans meck! Och färgen på blodet är inte rött, kan jag ju upplysa om då. Ser mer ut som Falu Rödfärg - originalet! Mörk röd, och en helt annorlunda konsistens är vårt vanliga lite fettiga människoblod. Mer tunnflytande och såg definitivt ut som om man hade målat om hela ladan med Falu Rödfärg när man tittade ner på sina nerblodade jeans...
Så småningom la sig lugnet, matte Linnéa skurade upp allt blod - hon är satan i gatan en rejäl klippa vid krissituationer! Jag blir lika imponerad varje gång. Lugn och samlad, följer med lätthet instruktioner och gör alltid automatiskt det som är "rätt", om man säger så.
Lillvaffen somnade så småningom i sin (ganska så nya) bädd. Han fick inte sova i sängen inatt, med våra fina vita lakan. På morgonen såg jag att han hade lyckats lirka bort sitt lilla "bandage", det hade han nog snuttat på en del... Men själva klon verkade orörd, fortfarande lite blodfärgad. Ut och kissa, äta och sen passade vi på att sova förmiddag, lika bra, för att hindra onödigt blödande.
Sen skulle jag iväg till doktorn. Peter kom hem och skulle passa Merlyn, men han skjutsade mig dit, så det blev en liten biltur med alla. När jag var inne hos läkaren så var de ute en sväng. Plötsligt fick Merlyn syn på en liten dvärgpudel och började dra, och dra, och dra.... vilket resulterade i att det började blöda igen! Så när jag mötte de så var det två blodiga killar som stod och väntade ;-) Jag tänkte att det är lika bra att åka till veterinären för att få stopp på blödandet och vi var välkomna dit på dagakuten.
Vet ni vad veterinär-tjejen gjorde?!?! Klippte hans klor!!! Helt utan att man behövde säga till!! Hon var kanon! Min nya stålkvinna!!!
(berättar mer imorrn, jag har en tjurig tonåring som vill åt datorn...) :-P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar